Mer om ERCn och hemkomsten

Jag backar till måndagen: blev som vanligt väckt (eller ofta är jag redan vaken) vid 5,30 för att bli stucken och ge blodprover. Intressant sätt att börja dagen. Jag mådde inte så bra för jag hade inte druckit sen 12 på natten och var redan törstig och torr i munnen och illamående. Hade problem med matstrupen och fick kramp, typ såndär refluxkramp om någon känner igen det. Det är mycket obehagligt men jag vet ju att det släpper efter ett tag. Ofta är det bara luft som vill upp som ger krampen, ibland är det när jag dricker eller äter. Har haft rätt mycket problem med detta sen operationen. Äter Omeprazol vilket hjälper. Men just när jag måste fasta blir det värre. De hade ju satt en nål i handen redan på söndagkvällen så jag hade hoppats på dropp med socker i tidigt på morgonen men det skulle dröja visade det sig. Jag fick ofta och sköljde munnen med kallt vatten för att få bort torrheten och jag längtade så efter lingondricka!
Det fick jag faktiskt ett glas vid 8 när jag tog mina mediciner, men det förslog inte mycket. I alla fall så fick jag besked att CRP skulle utföras och jag fick order att duscha innan. En narkosläkare kom och förhörde sig lite om min hälsa, om jag kunde röra nacken och gapa stort. Att jag inte hade lösa tänder. Skönt då visste jag att jag verkligen skulle få narkos, fick nån tvångstanke att de hade glömt bort det, vilket jag sa till en SSK så hon skulle dubbelkolla, de är snälla som även tar nojjor på allvar!
Sen kom G och informerade lite om undersökningen, han sa att det krävdes speciella instrument för att gå ända ned i den gallgången som sitter mellan levern och tarmen, den är ju ny och det är en operation i min tarm som det ofta blir förträngningar i, så det är det stället de satsar på. Jag frågade lite hur jag skulle må efteråt, han sa att det var svårt att svara på för det berodde lite på om det bara skulle undersöka eller göra något ingrepp. Det var viktigt att jag inte åt direkt efter och skulle första dricka efter två timmar, sen äta soppa efter ytterligare två timmar och om det funkade kunde jag börja äta. Jag frågade efter droppet, hade gjort det för länge sen men ännu inte fått något. Greg muttrade att det var konstigt att jag fått vänta så länge på droppet, och att jag skulle få det så snart det gick. Då var klockan strax 10.....
Sen gick det snabbt, för jag skulle köras ner på operation direkt, första fick jag antibiotika intravenöst och därefter äntligen droppet, jag skickades in på toa för att kissa och sen bar det av, jag i sängen förstås. Först skulle jag till preop, där har jag varit en gång förut när jag skulle göra en gastroskopi under narkos. Där ligger vi i sängar och väntar på operation. Det var nästan tomt i det stora rummet, och jag blev snabbt omhändertagen. Det var så kallt därinne så jag fick ett tredje täcke, men bara efter typ en kvart så var det dags att köras till operationen. Detta var ju samma ställe som jag gjorde transplantationen på men fick förklarat att det var en annan sal. Men jag minns hur själva förrummet såg ut där jag kom in och fick säga hejdå till A och M, men då var allt mycket dimmigare. Nu kunde jag ta in omgivningen. Sen fick jag gå in i operationssalen och kom på att det måste jag ju ha gjort även vid transplantationen, men har inget minne av det. För jag måste ju komma upp på operationsbritsen. och det måste jag ju ha gjort den gången också? Nu gick jag in i plasttossor och med plastmössa och fick kliva på en pall för britsen var så hög. Sen kom något jag kände igen men hade glömt bort, ett uppvärmt täcke! Det är kallt i operationssalen och när jag fick på mig det uppvärmda täcket så mindes jag det från transplantationen. Sen låg jag där och de grejade med en massa saker runt mig, sträckte ut armarna, satte på EKG.klisterlappar, tog blodtryck, tog för säkerhets skull och satte in en ny nål i vänster hand eftersom den jag hade i höger hand värkte, och det är inte skönt tycker jag med nålar i händerna.....
Plötsligt kände jag hur tårarna började rinna, jag mindes transplantationen och det ögonblicket och blev rörd. "Jag känner mig väldigt känslomässig" sa jag med tårar i ögonen, "för jag tänker på transplantationen." Det är helt ok, jag den SSK som satt och pysslade med nåt vid min vänstra sida. Så där låg jag och väntade på narkos och var rörd, kanske lite ovanlig känsla i det sammanhanget:).
Det tog ett tag för vi väntade på läkaren som ville prata med mig innan undersökningen, så jag kunde inte sövas innan han kom. Så kom läkaren M och berättade som jag visste, att de skulle gå långt ned i gallgången, eller tarmen, och att de egentligen inte hade instrument för det. Han skulle dock göra sitt bästa men det skulle kunna hända att de såg att något skulle åtgärdas men ev inte skulle kunna göra något. Men kan ni få tag på dessa instrument, frågade jag och göra om det då? Ja, eller det fanns andra sätt, att tex gå in från sidan istället. Ja, det kändes ju inte helt bra, men jag hoppades på läkaren och turen. Sen var det dags att sövas, och jag fick andas in syrgas länge denna gång i en mask innan de sövde, vad jag minns så var det inte alls så vid transplantationen, jag undrar hur mitt minne funkar, men de använder inte alltid syrgasmask innan. Jag gillar att sövas, det är spännande, fast det är lite obehagligt att andas i masken. Sen säger de efter ett tag att jag får starkt smärtstillande och att jag ska säga till när det snurrar till i huvudet, det gör det efter ett par minuter och jag säger till och då säger de att de söver och att jag bara ska koncentrera mig på att andas och sen är jag på uppvaket ca två timmar senare.
Ont i nacken, jätteont i huvudet, rosslig i halsen, ett sår på insidan av underläppen och efter ett tag fick jag sån frossa så jag bara låg och darrade. Annars allt väl, hi hi. Och ingen vågade ge mig alvedon eftersom det inte stod nåt om det i mina papper. Så det var inte så roligt att ligga där. Men efter ca en och en halv timme kom det några jag kände igen från K89 och hämtade mig. Det var skönt. Sen hade det plötsligt gått två timmar och jag fick en alvedon och drack två stora glas lingondricka med isbitar i. Och sen började jag känna mig som en människa igen. Sköööönt.
Jag fick veta av överläkare G att de var nöjda med ingreppet, de hade vidgat en lite förträngning och spolat igenom gallgångarna. Så allt borde vara bra nu, jag mådde också bättre tyckte jag. Speciellt efter att jag varit uppe och rört på mig och fått sparrissoppa. Så hemgång skulle det bli om proverna var bra nästa morgon.

Så igår fick jag åka hem. På morgonen hade jag träningsvärk i både rygg och mage, så de måste ha undersökt mig och vridit kroppen på alla möjliga sätt.
Jag fick med mig nytt läkarintyg, ny medicinlista och nya instruktioner för insulinet. Jag har ju fått kortisonutlöst diabetes. Det kan mycket väl gå bort när jag minskar kortisonet. Samt ny läkartid på fredag och provtagning på torsdag. Mitt blodtryck var väldigt lågt, ca 100/55 sen de tagit det efter ERCn. Men läkaren O (en av mina favoriter, han tog hand om mig mest efter operationen) tyckte inte det var något att oroa sig över eftersom jag verkade må bra. Men ingen blodtrycksmedicin så länge i alla fall.
Sen var det en sak till, narkosläkaren sa att mitt hjärta slog, jag vet inte om hon arytmiskt, hon kom till mig på uppvaket och sa att det var ganska allvarligt även om d et inte var akut. Så jag borde absolut få en remiss till en kardiolog. Det har jag nu fått. Men G trodde inte att det skulle vara något eftersom de kollat hjärtat så noga under transplantationen. Fast jag tror att jag har känt att det slagit oregelbundet efter operaitonen, men tänkt att det beror på kortisonet. Nåja, en remiss är skickad och man kan visst göra en 24-timmarsmätning som visar hur det är. Det blir bra.
Sen kom pappa för att följa med mig hem i taxin. Jag hade en del att bära vilket jag ju inte kan klara själv ännu. Men det var fint att ha pappa med sig vid min återkomst till hemmet, som jag lämnade på den ljumma sommarkvällen den 24 augusti. Mina två undulater Hugo och Frasse skrek när de hörde min röst i hallen. Åh stackars dem.
Det var så skönt att komma hem och min son C kom på kvällen och tvättade kläder och diskade efter mig. Det är också jobbigt, eftersom jag nu måste laga min mat och fixa saker själv, men jag vilar ofta. Det kan ju bara vara bra att jag tvingas röra mig. Jag är tröttare fysiskt än innan jag fick bilirubinanfallet men det tar nog lite tid att återhämta sig efter ERC.
Idag promenerade jag nere vid vattnet som ligger helt nära mitt bostadsområde. Det var så fint.
I morgon ska jag ta prover på Danderyds sjukhus.
Skönt att ha kommit hit, alltså att jag kan klara mig i stort sett själv hemma:).