Vi kom fram redan strax efter sju till HS och lånade en rullstol och så iväg till provtagningen efter att ha följt mina anvisningar som förstås ledde oss lite fel först.
Sen till C263, Transplantationsmottagningen. Där fick jag direkt lägga mig på en brits för att ta bort hälften av agrafferna ( de klamrar som håller ihop operationssåret). Jag blev nervös för jag känner mig så skör där fortfarande så M fick sitta och hålla mig i handen. Det gick jättebra SSK M klippte supersnabbt bort 17 stycken, har ca lika många kvar. Det är visst lättare än att ta bort suturer (stygn). Jag kände knappt nånting.
Sen väntade vi rätt länge på provsvaren och läkare. Läkare C kom sen och berättade att leverproverna stigit ytterligare så de skulle göra en biopsi för att fastställa att det verkligen var en avstötningsreaktion. Jag hade läst på hemma och visste att det var relativt vanligt med dessa reaktioner under de tre första månaderna och att de "i regel kan hejdas genom extra immundämpande medicinering sk avstötningsbehandling" (taget från en broschyr jag fått som heter "Efter transplantationen" (Novartis).
Jag fick en säng och även M! Hon var trött , det är långa dagar att följa med på sjukhus och tidiga mornar. Så fick en ingång i armvecket och de gav mig lugnande som jag bett om, stesolid. Hälften av dosen precis innan de körde ner mig och hälften skulle jag få inne på röntgen. Vi fick en tid redan 10.30 som gjorde alla nöjda eftersom det var viktigt att provet kom till labbet före 12 för att hinna analyseras till kvällen och före helgen. Så lämnades jag och M (nu utan säng) i väntsalen utanför ultraljud. Men det tog lång tid, patienten innan var ett svårt fall sa de när jag till sist fick komma in kvart över 11 och då hade vi varit där en timme. Det gjorde väl inte så mycket men en annan sak hade inträffat. Ungefär när jag kände att den första dosen stesolid började släppa vilket jag tyckte var lite synd, så märkte jag att jag hade en brännande klåda från halsen och upp under hakan. Jag gick på toa och såg i spegelen att jag var alldeles röd där. Så när de tog in mig blev alla oroliga över att det var en allergisk reaktion. Läkaren kollade mina läppar och min tunga som inte hade svullnat så hon blev nöjd med att det enbart var en en reaktion i huden. Men de ville ändå kolla SSK M från C263 så fick vänta ett tag på att hon kom ner. Hon bekräftade att det var stesolid vilket alla tyckte var konstigt om jag fått en reaktion av, speciellt tyckte jag att det var synd eftersom de då inte ville ge mig mer lugnande....
Men för första gången hade jag ju med mig M in så allt kändes rätt ok ändå. De hade ocså lugnat mig med att göra biopsi på en nytransplanterad lever inte kändes så mycket eftersom den sitter så nära huden (intressant). Jag har nog gjort en 5 biopsier under åren och det är inte roligt. Men läkaren var lugn, USK var mycket omhändertagande och M håll mig i handen. Bättre kunde det inte bli. Så sa jag att själva ingreppet inte var det värsta utan det var bedövningen. Läkaren sa att hon tyckte detsamma, vilket jag inte förstod hur jag skulle tolka riktigt. Det är i själva leverkanten man känner smärta så det är där de bedövar och det känns som om nålen långsamt letar sig fram i mina innanmäten. Själva insticket sker också mellan ett par revben. Jag vill verkligen inte skrämmas för jag vet andra som har gjort detta och inte alls tycker att det är farligt. Lugnande är dock alltid bra om man nu kan få det.
Men sen kom en så absurd situation igen som jag ibland hamnar i, för folket i rummet kom i gång med att läkaren berättade om en släkting som måste dra ut nageln och kommit till en läkare som hade frågat om hon ville ha bedövning, meden hon satt och klämde på mina revben (jag låg på vänster sida) för att som hon sa, hitta en ingång som inte skulle skada revbenskanten.
Sen fortsatte min kära M med att berätta om hur en av hennes naglar hade stått rätt ut nån gång, men då kände jag att mitt tillkämpade lugn började svikta och att jag kanske inte mådda så bra av dessa nagelhistorier som började eskalera, så jag bad alla att sluta prata om naglar. Det är inte lätt alla gånger;)
Sen kom bedövningen och jag klämde M:s hand och det gick riktgt bra. EFter det berättade M senare gjorde läkaren ett snitt i huden, hon såg ju allt från där hon satt och hennes nerver håller, jag kikade på henne en gång och hon såg så lugn ut, vilket perfekt följeslagare.
Jag kände ju inte detta och reagerade inte och sen körde hon in det lilla instrumentet i såret, enligt M, och sköt. Hon hade provskjutit en gång innan och sagt att hon inte ville att jag skulle hoppa till när hon gjorde det. Men detta kände jag igen och tyckte inte alls det var farligt eftersom det inte kändes. Sen var det klart. Jag fick ligga kvar en stund medan USK tryckte hårt på biopsistället sen fick jag vända mig på höger sida ovanpå en hårt rullad handduk och så måste jag ligga i två timmar utan att lyfta huvudet. Sen kördes jag tillbaka till rummet.
Nu orkar jag inte skriva mer idag men jag publicerar ändå detta, och skriver en fortsättning i morgon. Vill bara säga att den behandling jag nu gör fungerar bra och att reaktionen har avstannat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar