Inringingen 24 august,: Från början och kort om nuläge

Min plan är att skriva från början även om de dagar mina barn har skrivit om och sen fortsätta för att kunna få en sorts ordning. Kort om nu: kvar hos vännen M. Magkatarr har tillstött pga starka medicinerna så jag äter skonkost. Det visade sig som brännande mage, diarréer och bubblande i matstrupen och illamående. Nu är det dock på bättringsvägen och jag har ökat dosen Ezomeprazol till 40 mg per dag.
Kämpar med att få ned morfinet vilket nu går riktigt bra, peppades av min bror som jobbat med smärta och lärde mig skilja på smärtan, som inte var så farlig, och min rädsla för smärtan som jag upplever som ett alarm går i i kroppen. Detta har verkligen hjälpt och jag verkar nu klarar mig på hälften, dvs 2 tabl Oxygram per dygn. I grunden har jag 4 alvedon vilket målet är ska räcka. Jag tog en promenad idag utanför villan jag bor i, en liten backe och en liten till och sen tillbaka. Mycket trött och stolt. Jag går med två kryckor pga stressfrakturen men det är också mycket skönt med stöd.

Måndag 24 augusti
Dagen började med att jag åkte till jobbet, varm sommardag. Dagen innan, söndan hade min vän K. varit hos mig och vi tog en lunch vid vattnet nära mig efter en simtur, en väldigt fin dag. Jag minns inte mycket från jobbet men vet att jag tog mig till Hedengrens bokhandel efter jobbet för att köpa en present till min son A som fyller 33 år tisdag den 25. Jag köpte också en bok till mig själv: Gränstrilogin av Cormac MacCarthy, som just getts ut på nytt. Samt en mycket vacker mandalabok att fylla i, tänkte att det skulle vara bra terapi.
Sen åkte jag säkert hem och jag vet att jag pratade med sonen A om att han skulle komma hem till mig nästa dag och fira födelsedagen med fisksoppergryta, som han alltid vill. Pratade också med vännen M. som var på landet med sin man A. Jovisst jag, jag klippte mig också efter jobbet hos en frisör nära mig. Sen var jag rätt slut, det kommer jag ihåg, för det var ovanligt mycket saker på en dag.

Så ringer mobilen runt halv nio. och det stod inget ID på displayen. Fattade att det var dags igen. Och visst, en Natalie berättade för mig att de nu hittat en lever åt mig och att de visserligen inte hade tittat på den ännu men att de denna gång hade gott hopp om att den var bra. Jag minns inte riktigt vad jag kände men jag blev lika darrig som första gången och ringde sonen A.., som sa "OK, då kör vi" Han var hos sin pappa och skulle ta sig in till HS kommunalt. M. fick jag tag på efter ett par gånger, jag vet att det är dålig mottagning på deras lantställe. Hon skulle komma men kanske bli lite senare. Så denna gång fick jag åka ensam in i taxibilen. Jag hade ca 45 min på mig att packa och fixa innan det var dags att åka. De ville att jag skulle komma in runt 22. Jag packade ned bilden på barnen, mogonrock och tofflor, necessär. Plockade lite hemma och gav fåglarena mycket mat och blommorna vatten. Hade en jättedisk som det ju ofta blev eftersom jag inte orkade så mycket. Den fick stå. Jag fick inte äta något mer.
Så gick jag ut i den ljumma mörka sommarnatten. Det var en så vänlig taxichaufför och jag berättade för vad jag skulle göra. Jag förstod att han hörde när jag pratade med pappa, och mina två barn i Malmö som skulle ta tåget tidigt på morgonen. Min bror J från NOrge skulle också flyga tidigt tisdag morgon medan min bror P i Piteå precis skulle flytta och han skulle komma senare. Jag kände mig trygg, mina närmaste fanns där alla.
När vi kom fram och jag gick mot ingången såg jag A sitta med sin dator därinne och han kom för att öppna, det var visst nån nattklocka. Han var förkyld men ingen feber, fast vi håll oss lite ifrån varandra. Vi gick lite konstigt men hittade fram till sist och när vi ringde på Transplantationsavdelningen så dök M upp, mycket tidigare är vi hade trott. Hennes snälle man hade skjutsat henne ända från Bålsta till Huddinge. Så då var vi där igen. Jag och min följslagare. Vi fick sal 21 denna gång. Sen gick jag och M. direkt ner till röntgen som hade tid. Återigen röntgen av lungorna. Sen upp och jag fick lägga mig på sängen för prover, de måste ha tagit EKG också fast jag minns inte det. SSK var densamme som tog emot oss förra gången enligt A. fast jag minns inte det riktigt. Det kom in en läkare igen och frågade lite om mitt hälsotillstånde och tittade i mun och hals och lyssnade på hjärtat. Han ritade ett strecka där de skulle operera, fast bara ett halvt, alltså ett streck nedåt och sen en båge längs revbenen till höger men inte till vänster. Jag frågade om han inte skulle rita den åt vänster också, jo om du vill svarade han med ett leende, men ibland räcker det med bara ena sidan. Sen skulle jag duscha, det var hit jag kom förra gången, så duschningen var ny. Två svampar i en påse som man fyller med vatten och sen tvättar sig överallt två gånger med. Scampoo för håret, två gånger. Och topz för att göra ren naveln. EFter det fick jag bara röra mig mellan sängen och toan efter att ha bytt till skjorta och krupit ned i sterila lakan. Vi diskuterade länge var TV-kontrollen skulle ligga och vem som fick röra den oc varför den inte var i plastpåse, jag och mina följelsagare utan att komma fram till nåt. Det fick tiden att gå lite ändå. Operationen skulle ske 0630 och det verkade verkligen som det inte skulle ändras denna gång. Vid 24-tiden var allt lugnt inne hos oss, jag tror jag låg med nåt dropp men jag minns inte, M och A turades om att ligga i en extrasäng, på slutet var det M som sov där och A klämde ihop sin långa kropp i en fåtölj och såg Sagan om ringen på sin dator. Jag låg och försökte sova, men det pirrade så i magen och jag hörde att A var förkyld och stördes av det, tänkte att det var jobbigt för dem att vänta och det kändes sååå långt till halv . sex. Jag fick en insomningstablett och blev iaf lite dåsig men kunde inte somna. Plötsligt kom de in kl 4 och sa att det var dags. Från det minns jag inte så mycket. A påminde mig om en surrealistisk scen vid hissarna där syrrorna upptäckte att de missat mitt nagellack. Så iväg o hämtade borttagning och så låg jag där och de gnuggade bort det, och sen sträckte jag visst ut fötterna också och pekade på tånaglarna. Sen minns jag att vi möttes av tre grönklädda glada personer i ett förrum till operationssalen dit M och A fick följa men. Jag minns en helt underbar omfamning av min son A. som sa mig att allt skulle gå bra. Att jag kördes in i salen, och sa "Nu måste jag få lugnande och smärtstillande, varvid någon glatt sa, nu ska vi söva dig Ann-Marie, jag minns att de sträckte ut mina händer på två ställningar vid sidan av sängen. Sen inget.