Först lite nuläge: allt väl, fortsätter med skonkost, magen rätt ok, diaréer men inte ofta och mår inte så illa. Har slutat rasa i vikt, just nu väger jag 70,1 kg, men jag återkommer mer om detta längre fram. Promenerat två gånger (blir ur trött som helst efter ca 10 min och benen darrar), natten funkar även om jag inte sover länge i taget, Oxynormen nere på 2 ggr per dag.
Transplantationslagen
Så till den 25 augusti, min nya levers och min son A:s födelsedag. A. föddes också på HS så vi var alltså på samma sjukhus, samma datum för 33 år sedan. .
Jag blandar nu lite egna diffusa minnen med sådant jag fått berättat för mig. Jag minns att någon sa att jag var på IVA, säkert fick jag höra att allt hade gått bra men jag minns inget konkret att det jag frågade efter det. Det var många som pysslade runt omkring mig. Jag var oerhört trött och samtidigt kom stråk efter stråk av lyckoströmmar. De höll i sig hela dagen o natten på IVA. Jag kände direkt att något var väldigt väldigt bra. Och jag minns att jag sa det, att det var som en dimma hade lyfts från mig. Någon frågade om jag mindes att jag hade haft väldigt ont när jag kom in, Nej, det kunde jag inte minnas. Skönt. De hade väckt mig i operationssalen fick jag veta men nu var det ca två timmar senare och det var först nu jag märkte att jag var vaken. Operationen hade slutat kl 11 och nu var klockan nästan 1. Jag fick veta att mina barn väntade på att få komma in och jag längtade efter dem. Jag kände ingen som helst smärta och inte oroligt över något, inte något illamående heller. Jag har inget minne av något obehagligt alls. Jag var dock mycket mycket sömnig. jag låg på rygg och var helt bekväm med alla slangar, eller jag brydde mig inte. Min stora oro, som läkarna hade bedyrat leende att jag inte skulle uppleva, var att jag skulle vakna med panik och ha kvar respiratorn. Men den hade ju tagits bort för längesen i operationssalen. Så bara en ljuvlig känsla av att allt är bra, såklart påverkad av massa smärtstillande. En läkare kom säkert men jag minns inget av det. Så efter att pysslandet runt mig var klart fick mina barn C o C komma in som kommit från Malmö och som ju skrivit på bloggen. Det flöt in i i den allmänna känslan av att allt var bra, det var så fint att de fanns där och hade väntat på mig. Det var fint att se dem sitta där men jag vet att jag somnade hela tiden. Enligt dem var jag ändå klar när jag var vaken. De har berättat att jag någon gång ville att de skulle prata om något som hänt, vad som helst, och någon av dem började prata om Hagamannen, vilket jag visst inte alls tyckt om för jag hade ruskat på mig irriterat och med mycket möda klämt fram: David Lagerkrantz. :).
Det jag själv minns mig ha sagt är att jag skämtat med dem om att de är sarkastiska, och när jag till sist inte orkat säga något, detta har de berättat, sätter jag mycket långsamt upp en tumme i luften.
Så jag var väl helt enkelt rätt drogad och smårolig....
Sen minns jag min vän M som ju varit med på kvällen och som har påmint mig om att det första jag frågade henne om var hur hon hade tagit sig hem kvällen innan och jag minns att jag blev så nöjd när jag hörde att hon och sonen A. tagit en taxi. A. fick inte komma pga sin förkylning tyvärr.
Sen minns jag min bror J och min pappa, och hur de avlöste varandra vid sängen, eftersom de bara fick vara där två personer i taget. Jag var bekymrade för att jag pratade så tyst och att pappa inte hörde vad jag se. Jag minns att han sa hejdå med en Obama-hälsning.
M. påminde mig häromdagen om skumgummivattnet. Det är så intressant hur jag bara har glömt vissa saker från denna första tid och så när någon påminner mig så kommer en skjuts av minnen. Jag fick inte dricka vatten men jag fick suga på en svamp på en sticka, med några droppar vatten på, jag kunde gnida runt den i munnen när jag blev torr. Sen förstod jag inte varför jag inte fick hur många som helst, jag var så törstigt och det var så liiiite vatten. Men M påminde mig att hon hade förklarat att det inte var bra för då kunde jag börja kräkas. Och då hade jag blivit helt nöjd och slutade tjata om vattnet. Jag såg personal hela tiden från min säng och jag behövde bara ropa tyst så kom de.
Det kom också en eller två sjukgymnaster och det minns jag inte mycket av, men meningen var att jag skulle prova att sätta mig upp på sängkanten med hjälp av dem. Grejen var bara att jag visst hade somnat hela tiden. Men när de frågade mig om jag ville göra det hade jag svarat Ja väldigt bestämt. Och när det frågat varför har jag svarat: Det är viktigt. Men sen somnat på en gång. Jag hade visst varit helt nöjd med att de bestämt sig för att komma tillbaka i morgon istället.
Jag har få minnen från natten, jag minns att appparaterna (jag hade 12 lådor med mediciner som gick in i CVKn på halsen) lät och gnisslade som om jag låg på ett gammalt skepp. Det kändes tryggt, Jag lärde mig att min USK hette Eva och jag var jättenoga med att ropa Eva och inte Hallå. Och hon var förvånade att någon patient kom ihåg hennes namn. Efter det kallade jag henne visst Maria hela tiden....
Sen minns jag en SSK Rebecca på natten och att vi pratade flera gånger och jag minns verkligen inte om vad. Så så gick natten i ett rusliknande tillstånd med stråk av lycka och gungandes fram på det gamla skeppet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar