Febern har inte kommit tillbaka och proverna jag fick ta om i fredags var bra. CRP fortfarande hög men på nerväg, från 90 till 84. Alla levervärden bra eller på väg ned. Så jag fick vara hemma över helgen men skulle så klart ringa om det blev någon försämring. Än så länge allt lugnt. Känner mig lite infekterad, snuvig, torrhosta och huvudvärk. Men pigg för övrigt. Promenerade i fallande löv en timme idag, lugnt. Det var så skönt. Sköter mig själv nu, fixar lunch och middag och diskar. Längtar tills jag kan börja göra lite utflykter. Ska nog börja med Täby Centrum i början av veckan.
Ha en fin fortstatt helg.
Bluebird
Dag 6, den 30 augusti och framåt
Den 30 augusti är en söndag och då vet jag att båda mina barn som bor i Malmö har åkt hem, de har ju varit där väldigt mycket ända sedan operationen. Min son A som följde mig in till operationssalen är fortfarande rejält förkyld och vi kan endast ha kontakt per telefon när jag orkar. Jag ser på bilder jag har tagit att den 29 augusti har jag fortfarande sonden kvar men den 30e är den borta. Det var väldigt skönt att bli av med den. Så nu ska jag själv få i mig tillräckligt med näring. Jag vägs varje morgon och alla kalorier räknas, sen kompletterar jag med näringsdrycker. Jag har rätt bra aptit men blir trött av att äta och orkar sällan en hel portion. Jag känner också rätt mycket kramper från matstrupen. En av dessa nätter är inte bra. För första gången är det personal som kör över mig, annars har jag bara mött välvilja. Denna natt har jag ont i ryggen och vet inte vad det är, vilket gör mig orolig. SSK P. som jobbar natt och jag inte träffat förut dröjer länge med att komma och jag är ledsen av att ha fått vänta och av smärtan när han kommer. Han säger att jag har ont i ryggen eftersom jag ligger mycket och att alla får det efter ett tag. Jag tror honom inte eftersom jag vet hur sån smärta känns, men han går på och säger att han ska smörja in min rygg med Voltaren och tigerbalsam. Som tur var lägger han till att det tyvärr inte finns tigerbalsam, vilket jag blir lättad över för det doftar så starkt och jag har så ömtålig hud. Jag gråter hela tiden men han tar ingen notis om det. Jag orkar inte säga nej, jag har inte varit med om det från den övriga personalen, att någon bara kör över mig. Jag sätter mig med möda upp, det är ju fortfarande ett besvär att resa sig och vända sig i sängen, och han smörjer med Voltaren. Det är inte skönt. Jag vill ha någon massage. Jag ber honom sluta efter ett tag. Sen kommer han in med en fyrkantig kudde som är ganska hög och som jag ska lägga upp benen på. Det stramar i operationssåret och jag tycker det är obekvämt. Han säger bara till mig att jag är väldigt spänd och måste slappna av. Jag ligger sen där gråtandes. Står ut i 10 minuter fast P säger att jag borde ligga i 20. Då kommer en sur USK, också väldigt ovanligt, och slänger ned kudden på golvet när jag gråtande ber henne att ta bort den.
Jag hade också svårt att få extra smärtstillande, Enligt SSK P hade de varit alldeles för frikostiga till mig. Det var väl inte precis vad jag behövde höra denna natt. Men jag fick till sist en morfintablett, men hade väldigt svårt att sluta gråta. Det var en hemsk natt. På morgonen berättade jag lite för en SSK och började gråta igen, hon gav mig en servett och lyssnade lugnt på mig. Det räckte för att jag skulle må mycket bättre. Det behövs så lite egentligen. Någon dag senare fick jag veta av en läkare att ryggsmärtan kom från att nerverna som löper längs revbenen klippts av under operationen och nu höll på att hitta varandra igen.
Fortsättning följer snart.
Usch vilken jobbig natt i "forntiden"!
SvaraRaderaOch i nutiden håller jag tummarna för att febern håller sig nere och det går åt rätt håll igen!
Kram