Fint samtal med den redan levertransplanterade o lite annat

Idag pratade jag säkert en timme med en person, R som blev transplanterade för 2 år sedan på Huddinge. Det var verkligen bra att få höra hur hen hade upplevt allt. Det jag var mest intresserade av var tiden från och med uppvaknandet. Här är R:s berättelse i korta drag.

R. blev inringd efter att ha stått i kö ca 3 månader. Väl framme fick hen vänta en natt på operationen. (Det trodde jag faktiskt aldrig att det kunde bli så lång väntan). R. var nervös såklart men kände att nu var det bara att överlämna sig till experterna. Allt gick lugnt tillväga. Operationen varade i 12 timmar vilket jag förstår är förhållandevis länge.
R. hade precis som jag varit rädd för att få panik vid uppvaknandet om respiratorn var kvar. Det intressanta var att hen hade fått panik men inte mindes det, en i familjen berättade att R. hade vaknat och satt sig upp och försökt slita bort sladdarna, men genast hade den SSK som satt bredvid och vakade direkt gett något lugnande så att R. hade somnat direkt. Det kändes bra att få höra. Hela första dygnet var som i en skön varm känsla, ingen smärta alls. Dock ser det inte så roligt ut för de som är där hos R. Det är nog bra att de närmaste  är förberedda på det. Men sen kom det tuffa. Väl uppe på transplantationsavdelningen, som R. fick komma till efter endast ca 12 timmar på IVA, började jobbet.

R:Tänk dig en skala på 0-10, så är du på 0. Du har fullt med slangar överallt och kroppen är helt slut. Ändå måste du upp och gå. Första dagen dagen hade hen inte lyckats mer än att resa sig upp, men andra dagen hade hen lyckats gå ett par steg. R. uppmanade mig att kämpa, att röra på mig så mycket jag kunde. Det jobbigaste hade varit att kunna börja kissa och bajsa. Först har men en kateter i ett par dagar så det kan vara svårt att få urinblåsan att börja jobba igen. Detta hade varit det värsta, toalettbesöken. Katetern tog bort och sattes dit igen flera gånger. Nå, det är bara att vänta sig att jag får gå igen samma sak. Jag försöker tala till min kropp att den ska vara beredd:).
R. orkade inte heller med besök hela tiden, det hade känts skönt att veta att det fanns personer där men ibland fick hen be dem att ta en promenad eller ta en fika. Så kan det säkert vara.
Hen hade dock ingen smärta på hela tiden. Personalen var noga med att hen inte skulle ha ont. Det låter bra. Inte ens att ta bort de stora stygnen, som inte heter stygn utan något annat, kändes inte. De är som stora häftklamrar. Men de tas ju inte bort den första tiden förstås.
R. sa också att jag tänker rätt om att inte vara ensam när jag kommer hem. Man är fortfarande svag och orolig för att något ska hända.
Men efter ca 2-3 månader så var R. tillbaka på banan igen. Finemang. Så fint att få en berättelse från en person som gått igenom detta. Hoppas jag kan göra detsamma för någon annan.

Ökad sjukskrivning
Nu är det nog att jobba 50 %, Två dagar när jag gick hem från jobbet, dvs promenerade från tåget så fick jag en obehaglig yrsel och matthet så jag inte visste om jag skulle ta mig hem. Det gjorde jag men har kommit fram till att det är för mycket. Jobbet funkar bra, men inte resten. Så nu hoppas jag bli sjukskriven 25 % till och jobba 25 %,  Kanske att mitt stackars hem kan bli lite mer omhändertaget och jag själv kunna vila mer.
Skickade en fråga via Mina vårdkontakter och hoppas få svar i början av nästa vecka.
Idag tog jag min dagliga promenad i regnet, vilket jag älskar. Vågorna i det mörkgrå havet som slår mot stranden och regnet som piskar i ansiktet. Det får mig att känna mig levande.
Ha en fin helg