Idag pratade jag med en person som genomgick en levertransplantation på Huddinge för 2 år sedan. Det är en bekant till en före detta granne till min ena bror. Vi pratade helt kort idag och bokade in ett längre samtal på fredag. Det kändes väldigt bra bara att prata med honom helt kort. Han sa att det var fantastisk personal och mycket proffsigt skött, "man kunde inte önska sig bättre". Men också att resan var tuff. Jag ser mycket fram emot detta samtal, det känns himla bra redan nu!
Passar på att berätta att idag förmiddag och en bit in på eftermiddagen mådde jag så bra. Vilken känsla, som om jag skulle kunna springa plötsligt eller studsa fram. Det gick över, men får mig att längta. Jag märker ju hur mitt liv har krympt, hur mycket det är som jag inte kan göra. T ex att gå ut och äta med vänner på kvällen. Jag kan göra det någon enstaka gång men det måste planeras och jag får ta konsekvenserna efteråt. Jag beklagar mig inte, jag har många fina stunder och bra humörgener och fina personer runt mig och är född i ett bra land- det finns öden tusen gånger tuffare, men jag vill ändå skriva ned hur det är.
Tänker på ett barn som var runt 6 år i serien jag ser på nu "Rakt in i hjärtat" han var för det mesta glad trots sitt hjärtfel men ibland ledsen och vid ett sån tillfälle sa han att han inte ville vara så trött, han ville bara få vara normal. Han blev som tur var mycket bättre i slutet av serien:).
Skönt med en piggare stund även om det går över!
SvaraRaderaDet låter jättespännande att träffa en som redan gjort resan och höra om hur det är!
Kram