Utredningsdag 6

Så blev det måndag efter en helg där jag har kämpat mot värk och trötthet men lyckats promenera två rätt långa turer på ca 45 minuter, städat! och till och med bakat en tårta till min dotter som fyller år snart. Mår alltid bättre på eftermiddagarna och sämst på morgonen och förmiddagen. Jag tror att det är för att jag rör på mig som det blir bättre framåt dagen.  Det har tillkommit en sömnighet sen några veckor tillbaka som är ny, men jag somnar inte på dagarna, är bara sömnig. Är rätt säker på att det är ammoniakångorna....men proteinpulvret jag skrivit om tidigare gör att jag är glad för det mesta, det är något att vara tacksam över:)

Nu till dagens äventyr:
På schemat stod scintigrafi av skelettet, vilket i kallelsen beskrivs så här: ett radioaktivt medel (svagt) sprutas in i en ven, dvs i armvecket och sen kan de efter 3 timmar röntga med en gammakamera. Denna används främst för att hitta metastaser i skelettetr, så ofta har de som kommer dit cancer någonstans. För min del är det fråga om den knuta som de har hittat i levern och som beskrivs som diskret men ändå svår att bedöma om det är ett förstadium till cancer i levern eller en tumör. Därav måste de kolla innan beslut om transplantation om det finns metastaser, vilket är mycket otroligt enligt min goda leverläkare P. Jag har valt att tro på honom.
En SSK under utbildning från Portugal satte nålen och gjorde det mycket bra. I salen där det skedde fanns en tavla, ett arrangerat foto över en liten simbassäng med kakel på väggarna och utan fönster, i vattnet flöt åtta paraplyer. Jag tyckte verkligen inte om bilden, först sitter jag i ett rum utan fönster och framför mig är en tavla på en simhall med kakel utan fönster. Dessutom fick den mig att tänka på slutscenen av "Låt den rätte komma in". Fast just det kändes svårt att förklara får en engelsktalande SSK men vi diskuterade bilden. Det svaga radioaktiva ämnet kom genom en lucka i väggen och alla (utom SSK från Portugal) hade blyförkläden. Jag fick förklarat att i Sverige har vi mycket lägre gränsvärden för när man ska använda blyförkläde än i Portugal.  Det gick snabbt att spruta in detta ämne och sen kunde jag göra vad jag ville i tre timmar tills det var dags att göra själva röntgen.
Jag gick till kaféet och pratade länge med en kär vän i telefon, vi hade samma positiva känsla inför morfin och narkos och att bara få bli omskött på ett sjukhus. Finns det fler som är med i den klubben?

Därefter upp till leveravdelningen och en säng som väntade på mig. Det låg patienter i flera sängar denna gång men ingen jag pratade med direkt. Inte förrän min granne som verkade ha det rätt tufft skulle åka hem och hälsade mig med ett leende och ett "Tjena". :)

Åt lite medhavd lunch och därefter tillbaka till Nuklearmedicin som det heter där de gör scintigrafier. Jag fick ta av mig allt metall och lägga mig på en brits. Jag lider inte klaustrofobi och har gjort MR många gånger där man ju ligger i ett rör. Här är det en brits som långsamt rör sig under en platta. Men ingen hade sagt att plattan skulle komma så tätt inpå ansiktet. Jag blundade en stund och när jag tittade upp var det en platta högst några mm ovanför ansiktet. Det är faktiskt lite läskigt, tänkte att jag skulle säga att de borde ha informerat om den var så nära, men det glömde jag bort. Det var klart efter ca 20 minuter. Den SSK som hjälpte mig efteråt sa att det hade lyst som bara den från vänster fot och frågade om jag hade en skada där. Ja, det är ju min stackars fjärde stressfraktur som jag haft sen i december...


Dagens sista aktivitet var ett besök hos sjukgymnasten. Vi pratade lite om hur mycket jag rörde mig och fick rådet att fortsätta promenera 30 minuter varje dag och göra styrketräning (hemma går bra, vilket jag redan gör en del) 2-3 gånger i veckan. Jag ska också försöka utnyttja gymet på mitt jobb.
Sen gjorde jag tre tester:
Trycka ihop en sorts handfjäder, jag fick 65 på höger hand och 80 på vänster hand. Det var nog ok.
Sen skulle jag ställa mig upp och sätta mig ner 10 ggr på en stol på tid, minns inte hur lång tid det tog.
Till sist fick jag gå uppför tre våningsplan med sjukgymnasten i hälarna så snabbt jag kunde och sen mätte hen puls och syresättning. Jag gick på 17 sekunder. Jag tror att allt var helt ok. Det var ett bra besök och vi hoppades båda att få se varandra igen, dvs efter transplantationen, för att få hjälp med träning då.

Det var allt för idag!