Tremånaderskoll och slängande feber

Igår var tremånaderskollen. På natten fick jag feber, 39 gr, (kallas slängande feber när den kommer och försvinner såhär, bra namn), så jag ringde då till K89 och blev uppringd av läkare E, som också var med på min operation. Han blev dock tvungen att avsluta samtalet då de ringde på honom från operation. Sen ringde han inte, så jag tänkte att det kan nog ta tid och han hann ju säga att jag skulle träffa en läkare på mottagningen för att bli undersökt. Sen kunde jag inte sova  utan la mig framför datorn i soffan och tittade på lite Kobraavsnitt som jag somnade till, fortsatte att sova fast i min säng  febern var lägre nu och på väg bort. Vaknade av att mobilen ringde, klockan var 5 och jag skulle gärna ha sovit en halvtimme till, skulle upp halvsex för att ta taxin 10 i 7. Det var läkare E som bad om ursäkt för att jag fått vänta så länge, han hade varit på operation tills nu, nå han ville inte lägga in några odlingar i proverna som doktor M hade föreslagit utan jag skulle träffa en läkare på mottagningen först som kunde bestämma hur vi skulle gå vidare. Och om det inte skulle finnas någon tid skulle jag gå till infektion eller akuten. Hmm. Ibland känns det lite jobbigt att läkaren kommer med sin egna förslag och att det som läkaren innan föreslagit inte gäller längre. Det är inte ofta det har blivit så men just när jag ringer akut om mina besvär så händer det. Efter att vi lagt på kom jag på att proverna måste akutsättas, annars skulle jag få sitta på mottagningen fram till kl 1 minst. Det var bara att ringa igen, SSK som svarade fixade det på en gång, skönt.
Jag var verkligen trött men feberfri och det gick bra att ta sig till duschen. Annars gillar jag inte att duscha nuförtiden. Jag är ofta lite hurven och illamåendet sitter på något konstigt sätt i huden.
Sen som vanligt en lång taxifärd, väl framme tog jag prover, hade fastat sen kl 8 på kvällen men har ju inte mycket aptit så det störde mig inte så mycket. Sen skulle jag på ultraljud och tänkte att jag väl inte skulle äta innan dess men jag drack lite saft i kaféet och tog mina mediciner med. Det piggade upp.
Satt och hängde framför TVn i väntrummet på ultraljud där jag varit så ofta under åren med dålig lever, en person vann 2,5 miljoner och alla började dansa runt i studion, märkligt det hela.
Ultraljudet var lätt avklarat det känns inte så obehagligt längre när de trycker över ärret som förut. Jag fick inte veta något om hur det såg ut men jag gissar att det är utvidgade gallgångar pga problemen med förträngningar.
Därefter direkt upp till mottagningen för träff med koordinator S. Vi har träffats många gånger, första gången var under utredningen när vi hade fått beslutet och då tog S hand om mig och mina två barn som var med, berättade vad som gällde från och med nu (vilket var den 23 april). Sen har vi setts ofta när jag legat inne på avdelningen eftersom hon även är SSK där förutom sin roll som patientkoordinator. Hon sa att jag ju haft en jobbig period och hon visste om alla mina feberattacker förutom alla gånger jag legat inne. Hon konstaterade att jag ändå lyckas hålla humöret uppe. Och det gör jag fast jag måste säga att jag börjar längta efter att må bra, helt bra, och få känna hur det känns. Jag gissar dock att detta kommer att hålla på under några månader med bra perioder omväxlande med gallproblem , vi får se. Det känns ändå väldigt bra att tre månader har gått och det sa jag till S. Då är den första kritiska tiden avklarad. S. sa också att egentligen gäller det inte längre att jag måste hålla mig ifrån folksamlingar och trängsel på lokaltrafik för nu är medicinerna i lägre doser, men att jag ändå kunde vara lite försiktig eftersom jag har en inflammation och är nedsatt. Jag behöver inte heller kolla vikt och temp varje morgon.
Sen frågade jag om donatorn, kunde hon hjälpa mig att få veta kön och ålder? Och kunde jag skicka ett tackkort till de anhöriga? Hon berättade då att hennes chef inte så gärna ville att de skulle berätta det, vilket berodde på att patienter hade blivit oroliga om det visade sig att donatorn var en äldre person, även fast det inte har någon betydelse för hur bra levern är. De skulle ta bort den informationen i kommande informationsbroschyrer. Men jag höll fast vid min önskan, jag sa att det var viktigt för mig, och visst har jag rätt att få veta? Så S. skulle kolla med sin chef och ringa mig. Vilket hon gjorde sen. Så nu vet jag att det är en man i 70-årsåldern. Jag blev rörd av att veta detta och det kändes bra att det var en person som ändå hade hunnit leva ett helt liv nästan. Jag är inte minsta orolig över att donatorn är äldre. Det är ju en bra lever och nu känner jag dessutom att jag har fått en sorts personlig kontakt med den, levern alltså. Eller hur ska jag förklara det, jag kan bättre föreställa mig donatorn och då blir det mer verkligt, detta underverk jag varit med om. Jag får en varm känsla inombords så snart jag tänker på min donator nu. Förut var det så abstrakt. Och dessutom ska jag skriva ett tackbrev och lämna till S. på måndag när jag kommer in för min ERC, vilket jag också är så glad över. Det blir inte lätt, jag måste börja redan nu, hur skriver man ett sådant? Jag vet inte vem jag skriver till och det måste vara anonymt!
Därefter fick jag träffa min favvokirurg G. jag hade tur för han var den enda som var där denna dag och endast just då. Han gav mig en antibiotika till (Amoxicillin Sandoz) som brukar hjälpa ihop med Ciprofloxacin. Sen satt han och läste igenom förra ERC-rapporten och muttrade lite och sa att han nog trodde att de måste göra en PTC ( percutan transhepatisk cholangiografi), då går de in via huden istället. Så vi får se efter måndagen, hur det har gått. G. ville också att om jag får feber igen att jag skulle åka in direkt då innan den går ner för att de skulle ta odlingar på bakterien. Åh jag hoppas jag slipper, det känns jättejobbigt att mitt i natten (för det är ju då febern kommer)åka til HS även om det är i taxi. Än så länge ingen feber i alla fall men jag är rätt trött. Om inget speciellt händer skriver jag igen nästa vecka efter ERCn.
Ha det så bra kära läsare!