Bättringen fortskrider, ont i vänster handled och fortsättning från 1 september

Nuläge
Jag mår allt bättre även proverna förbättras stadigt. Ingen feber sen i måndags och illamåendet är inte där hela tiden. Jag lyckas nog få i mig riktiga portioner nu. Jag går inte ner i vikt i alla fall även om jag inte börjat gå upp ännu. 66 kg just nu. Alla kläder hänger. Igår åkte jag till min husläkare i Täby Centrum pga av att jag fått så ont i vänster handled. På dagen funkar handen men nu har jag vaknat tre nätter av att det gör superont. Jag kan knappt röra handen. Så jag får köra med mina morfintabletter jag har kvar. Inte så roligt för de mår jag också illa av. Läkaren ville utesluta en propp så jag fick göra ett ultraljud, det var det inte som tur var. En annan teori är om det är gikt, något man kan drabbas av efter en transplantation. Men det var inte så tydligt, brukar visst börja i stortån. Jag får ta upp detta med någon på transplantation och hoppas att det ger sig snart.


1 till 2 september
Ett par dar innan utskrivning får man ett utskrivningssamtal med en SSK, jag hade det den 1 september, en vecka efter transplantationen. Min vän M som jag också ska bo hos när jag blir utskriven var med. Det var mycket information om mediciner speciellt. Det är väldigt viktigt att ta medicinerna för att hålla rätt nivå på immunförsvaret. Hittills har jag ju inte behövt tänka på det utan bara tagit det jag fått. När jag fått komma hem ska jag ta prover 2 ggr i veckan och träffa läkare en gång i veckan. Proverna visar levervärden förstås samt andra viktiga värden men också vilken nivå medicinerna ligger på, så att de ligger rätt. Det är också viktigt att hålla koll på vikt, ta tempen varje dag och höra av mig om jag t ex får feber, ont över levern, eller andra sjukdomstecken. Jag får en hel bunt papper med information, den har jag haft mycket nytta av. Det är skönt att min vän är med för det är mycket information att ta in.
En annan sak som jag inte alls hade räknat med är att jag fått kortisonutlöst diabetes, jag har ju hela tiden mätt blodsockret, eller USKarna har gjort det och därefter har de gett mig insulin. Denna diabetes brukar gå tillbaka men jag måste tills dess sköta detta själv nu. Så den 2 september när min pappa kommer och hälsar på så får han följa med mig till en diabetessköterska. Det är väldigt mycket att ta in, hur jag mäter sockret och hur jag tar insulin. Jag är helt slut när vi är klara. Jag orkar inte gå långa sträckor så jag blev körd dit i rullstol av en syrra men nu ska pappa och jag försöka hitta tillbaka. Vi har rätt roligt, min 84-åriga pappa och jag när vi snurrar runt i korridorerna, pappa är pigg som tur var!
Sen kommer min bror och jag berättar att det är meningen att jag ska mäta sockret själv nu men att jag verkligen inte har någon lust. För första gången är jag sur. Jag tror att jag förberett mig på det mesta men inte detta, en liten sak egentligen. Nå min bror "tvingar" mig att göra det genom att inte ge sig. Så jag klarar det och kan stolt berätta för USK när hen kommer att jag gjort det själv. Sen blir jag van, det är lite läskigt att ta insulin första gångerna men sen upptäcker jag att det inte känns. Så den 2 september kommer läkarna på ronden och säger att allt ser väldigt bra ut och att jag kan åka hem nästa dag. Det känns bra, jag skulle aldrig klara mig själv förstås men nu ska jag ju bo hos M och hennes man. Får beröm för att jag är en exemplarisk patient, hi hi. Vet inte vad det betyder riktigt, skulle ha frågat. Kanske de var glada att allt gått så bra..