Hemma igen den 15 mars

Här kommer en kort notis om att jag kom hem i torsdags, det blev ingen rehabplats och nu känns det så underbart att vara hemma så det var nog det bästa. Jag åkte hem tillsammans med min vän K med sjukresa. Natten innan kändes så lång och jag sov knappt något, inte natten innan heller. Det är för mycket kortison för det tror jag. Och lite smärta och sånt också. Sen det blev bestämt att jag skulle åka hem så kändes det mer ensamt också. Jag är ju isolerad pga resistenta tarmbakterier och dörrarna är alltid stängda till mitt rum. De lyckades ge mig en till under hösten visade det sig. så nu har jag två. Är bärare av som det heter, de smittar visst bara i vården.
Inför hemgången tyckte läkaren att jag skulle använda sömntabletter tills kortisonhalten minskats, tar nu 20 g per dag. (vet inte om det är så jättemycket egentligen...) så hemma har jag gjort det och även minskat min Oxynorm så att jag tar en 5 mg på kvällen endast och jag har sovit mycket bättre nu.
Sitter och väntar på nästa vän som ska komma och bo hos mig två nätter. Det är verkligen jättefint med detta schema som min dotter har fixat det mesta med. Vad jag får hjälp med är matlagning, disk, bäddning och att bära och flytta på grejer. Som min dator t ex. som jag vill ha än här, än där. Jag klarar annars mycket själv, men orken är ju klart nedsatt. Jag har inte alls speciellt ont, det är just när hela dagen gått som det blir jobbigt, annars klarar jag mig bra på en alvedon 500mg 4 gr per dygn. Helt otroligt. Idag har jag varit med K i tvättstugan två ggr och visat lite och tog sen en trappa för att träna när vi gick upp igen. Darriga ben men inte så andfådd som förut. Har dock inte promenerat ute något idag men gjort mitt gymnastikprogram. Det är övningar med band bl a. Jag får dock inte träna magmusklerna på 6 månader, det var säkert så förra gången också fast jag inte minns.

Fick ju en lätt förkylning med rethosta och lyckas inte alltid hålla emot en kudde eller händerna på magen så att det har läckt från operationssåret några gånger. I går fick K och jag ta taxi tillbaka till Huddinge för att lägga om dem på nytt, men sen har det faktikst hållt. Det blev tejpat ordentligt den här gången. Så nu hoppas jag vi slipper åka dit före tisdag då jag ändå ska till mottagningen på F61 och ta prover.

Det händer så mycket roligt. Jag känner mig hungrig, vet inte när jag kände riktigt hunger sist, men det är en underbar känsla och jag äter med bra aptit nu. Och jag kan äta allt, det är jätteförvirrande. Lyxigt nu också då jag blir serverad hemma:). Jag upplever allt omkring mig så tydligt, jag hade glömt hur det var. Jag blir också ledsen när jag förstår hur dålig jag har varit, det är massor med känslor egentligen som kommer och går, men jag tror jag behåller mig lugn fast tydligen pratar jag mycket fortare nu än när jag var sjuk. Det är verkligen det bästa att bara få känna att jag finns till och jag vet inte hur jag ska beskriva det riktigt. Nu slutar jag innan det blir helsnurrigt. Framöver ska jag både rapportera lite hur det går framåt men också ha ett inlägg där jag skriver om de första dagarna som jag minns dem.

När jag kom hem tog jag på mig mitt nya leversmycke och la mitt gamla (där jag ristat in TACK och 20150825) i en ask. Jag grät. Det var verkligen kännbart att jag la lever nr 2 och den tiden bakom mig och jag tänkte på vad vi har kämpat tillsammans, jag och min kropp och levern som det inte gick så bra med)

💙