Fortsatt dropp i hemmet, illamåendet borta

Med lite orosmoment i början så har det stabiliserat sig nu, jag tror inte att jag ska bli inlagd igen den närmaste tiden i alla fall. I fredags morse var jag på KS i Solna och tog prover. På eftermiddagen kom min moster från Malmö som jag inte träffat på ett år. Sen väntade jag på samtal från läkare, men ingen ringde så jag tänkte att det nog var ok. Men jag mådde inte så bra, mer trött och mer illamående. Moster min tog hand om mig och lagade mat som jag bara petade i och diskade. Jag kunde bara luta mig tillbaka. Halv sju ringde läkare O och sa att proverna var lite sämre. Han ville höra hur jag mådde, jag sa att det var lite sämre men ingen feber. Det blev bestämt att någon läkare skulle återkomma på lördag morgon efter att ha hört med överläkare. Jag såg framför mig att jag måste återgå till dropp fyra gånger per dygn och bli inlagd igen. Och tårarna kom. Det var så bra att ha min moster G här. Hon frågade om jag ville få gråta ett tag eller muntras upp. Det var en klok fråga tycker jag. Det är bra att inte vara ensam när jag dippar. Sen ringde min dotter och jag grät lite till och sen kändes det bättre. Vet inte varför det nu känns så otroligt deppigt att behöva bli inlagd, men så är det. Ångestfyllt.
Sen fick jag feber i alla fall på kvällen, 38,5 och ringde och rapporterade in det men bad dem att inte ringa upp eftersom jag tänkte ta en sömntablett. Det gjorde de inte heller. Jag har haft klåda några dagar men bilirubinet är inte speciellt högt så det är nog från antibiotikan jag får nu. Det enda sättet att sova är då att  ta två tabletter Atarax mot klådan och sen sömntablett. Ibland måste jag ta Tavegyl också eller en ny dos Atarax senare på natten. Man får bara ta fyra tabletter per dygn men jag har märkt att en tablett inte hjälper alls. Så det är bättre att ta två med 12 timmars mellanrum.
Lördagen gick men vid 12 ringde en läkare F. Jag kände mig piggare, febern var borta,  och han hade pratat med överläkare G och de tyckte att försämringen endast var marginell så vi skulle fortsätta med behandlingen hemma. Åh vad jag och moster G blev glada. CRP låg på 67 och hade legat på 65 innan så det var inte så farligt. Det viktiga enligt läkare F var hur jag mådde och när jag sa att jag mådde bättre blev han nöjd.
Sen har det inte varit mer tal om att jag ska läggas in. Nya proverna som jag tog i måndags visade en förbättring av de leverprover som hade försämrats på fredagen. CRP ligger dock kvar på samma nivå.
Inplanerat läkarbesök igår. Träffade läkare AH. Han hade pratat med infektionsläkare och de hade kommit fram till att jag skulle fortsätta med droppet hemma till och med fredag denna vecka. Sen ska jag endast ta Amoxin, som jag tar nu också, en vecka till. Att CRP inte går ner mer bekymrade inte AH, han sa att det viktiga är hur jag mår. Och jag mår fortfarande bättre. Illamåendet är borta också sedan i måndags. Urskönt.
Jag tar förresten inte längre Valcyte, som jag tog mot virusen, CMV. Proverna har visat 0 virus två gånger i rad och då tar de bort medicinen. Så är den historien avklarad!
AH sa att det går bra för mig. Att risken efter tre månader för avstötning är liten. Jag blev så glad över att han sa det. Det har varit så mycket fokus på kolangiten.  Tack min nya lever och min kropp att ni kompar! (med lite hjälp av mediciner förstås :))
När jag var på transplantationsmottagningen igår kände jag mig så hemma där. Jag önskade alla trevliga, proffsiga syrror God Jul och kände mig glad. Stötte på patientkoordinator S och hon berättade att mitt brev till min donators anhöriga är lämnat vidare till de som har kontakt med dem. Så senare får jag veta om de anhöriga ville ta emot det eller inte. Hoppas de vill.
Det som är inplanerat nu är provtagning på fredag och därefter en gång i veckan. Läkarbesök den 11 januari. Jag är helt sjukskriven hela december och 75% i januari.
I morgon ska jag köpa gran med min bonussvärmor och på julafton ska jag och min dotter till min kära vän M och hennes man A om jag orkar. Det blir bra. Men jag skriver nog innan jul
Ta hand om er!