Träff med kuratorn och långsamma dagar

I går träffade jag kuratorn på Huddinge. Hon är ny så det är inte samma person som jag träffade under utredningen. Det är bra att få träffa en kurator som är knuten just till levertransplantationerna. Hon är med på varje torsdagskonferens där de går igenom väntelistan. Hon vet att det är jobbigt att vänta och det var bra att prata med henne. Jag grät en hel del . Hon tyckte inte att jag kunde göra så mycket annorlunda än det jag gör. Tar en promenad varje dag, fikar med vänner när jag orkar och tittar på TV-serier, försöker hålla kvar vid jobbet, dvs att göra det jag orkar och som ger mig glädje. Men den psykiska utmattning jag känner går nog inte att göra så mycket åt. Idag har jag försökt, mer än vanligt,  att skjuta undan tankarna på att telefonen ska ringa varje gång de kommer (tankarna alltså). Jag tror att det hjälper lite. Men det är väl också det som tar mycket kraft mentalt. Kuratorn tyckte att om mina mörkare perioder och negativa tankar ökar så kan det vara bra att träffa en psykolog och kanske få någon medicin. Nån form av lyckopiller menade hon. Och sa att det inte är så ovanligt att man behöver det i den situation jag är i. Men jag väntar lite med det, få se hur det blir nu efter samtalet med kuratorn. Det var sammantaget väldigt bra att få prata om det jobbiga men någon som är väl insatt. Det känns som om jag har två parallella tillstånd, ett där allt går rätt bra och jag gör det jag kan för att ha ett bra liv. Och sen ett tillstånd där jag inte alls mår så bra utan är helt slut. Jag tänker att det är viktigt att skriva detta för er som läser och är eller kommer att komma i samma situation som jag är i. Jag vill inte låtsas att allt är enkelt.

Denna vecka har jag ändå haft två bra dagar där jag mått bättre än vanligt vad gäller levertröttheten. Det är fint att få dessa pärlor ibland. Båda dessa dagar gick jag ner till några bryggor som finns nära mitt bostadsområde och simmade. Och sen satt jag på bryggan och läste  tidningen och njöt av stunden. När tröttheten är större är det svårare att uppskatta det dagliga. Det blir mer av en kamp. Den kan yttra sig på lite märkliga sätt, denna trötthet. T ex att jag blir yr och matt av att stå upp och prata, vilket hände på jobbet häromdagen. Jag blev indragen i ett samtal om semester, alltså inget jobbigt men efter ett par minuter måste jag säga att jag måste gå. Det är ju lite svårt för andra att förstå.

Den 9 augusti, dvs i söndags hade det gått två månader sen jag blev inringd. Jag tänkte skriva något då men det blev inte av. Och samma dag kom min son A. hem från Skåne där han varit på semester, och det känns väldigt bra eftersom annars hade inget av mina barn varit med mig in till sjukhuset om jag blivit inringd. Men nu finns han här i Stockholm och är beredd. Skönt. Så nu är det bara för dem att ringa, Hmm. Min musiklista som jag har gjort i Spotify med lugna vemodslåtar som jag ska lyssna på på sjukhuset börjar bli väldigt lång, nu är den på 4 timmar:).