Firar 5 månader, proverna bättre, jag mår sådär och klådan fortsätter

Förkylningen eller vad det var släppte i helgen. Jag promenerade lite på lördagen men orkade inte gå så snabbt. Det gick bättre på söndagen och då tvättade jag också. Måndag morgon var det dags för prov igen på Danderyd. USK som tog proverna skrattade när jag sa att det var sällan att ta prover en gång i veckan. Det gör lite ont när vissa av personalen sticker men det är uthärdligt. Jag är inte så känslig nu som när jag hade blivit stucken så ofta när jag var inlagd. Efteråt tog jag mina mediciner, jag måste alltid vänta med Adport eftersom de mäter nivån i blodet av denna som inte får vara för hög, så jag tar alla mediciner efteråt. Sen åkte jag direkt till jobbet. Det gick bra. Jag är alltid lite darrig och matt när jag ska gå hemifrån. Det är som att alla bestyr på morgonen tar på krafterna. Sen blir det bättre fram på dagen.
Tisdag var det dags för läkarbesök igen. Transplantationsmottagningen har flyttat nu och hade stora och ljusa lokaler på F61. Forskningsgatan plan 6. Jag fick träffa en av min favoritkirurger och överläkare H. Vi har setts många gånger, alltifrån utredningen till flera gånger därefter. CRP var nu 23 så det var en rolig överraskning. Så ingen ny antibiotikakur. ASAT och ALAT som visar om levern är inflammerad var något förhöjda men det tyckte inte H var något oroväckande. Så allt väl på den fronten. Jag berättade för honom om klådan som kommit tillbaka. Det är värst på natten och under fotsulorna. Det är inte bilirubinet eftersom det är helt normalt nu. Klådan är inte heller lika outhärdlig som den var när den berodde på det förhöjda bilirubinet. H tog det på allvar och sa att det kunde bero på gallsyror så jag ska ta prov på nivån hos dessa nästa gång. Jag fick en känsla av att det inte skulle försvinna av sig självt om det berodde på det. Men vi får se vad proverna visar.
När jag tog upp att jag till och från har ont i högersida under revbenen dvs vid levern eller gallgången sa H att jag inte kan ha ont i lever eller gallgångar. De har klippt av alla nerver där i samband med transplantationen och det kan ta år innan nerverna har växt ihop igen. Även om jag skulle få en stor gallsten som stoppade allt skulle jag inte känna något. Man skulle se det på att jag blev gul i ansiktet. Det förklarar ju att jag inte känt de stenar de plockat ut vid CRPerna de gjort. Jag tror någon läkare har sagt detta förut men först nu förstod jag det ordentligt. Det måste vara tarmarna som jag känner och det är  inte så konstigt förklarade H eftersom när de har varit och rört om där (alltså vid transplantationen) så kan det bildas sammanväxningar i tarmarna. Det kan också vara från tarmen på det ställe där gallgången är inopererad. Så det var bra att veta.
Nu ska jag inte träffa någon läkare förrän om fyra veckor och proverna ska jag ta med två veckors mellanrum. Det glesas ut, vilket känns bra.
Efter läkarbesöket åkte jag hem till min pappa som hade köpt bakelser, så firade vi att fem månader hade gått med min nya lever den 25 februari.
På natten fick jag lite feber och sen dess har jag inte mått särskilt bra, vet inte om det är kolangiten som spökar eller om jag har någon infektion. Är matt, har en besvärlig huvudvärk till och från och känner mig sjuk. Så denna vecka jobbade jag också endast en dag precis som förra veckan. Om det fortsätter så får jag överväga om jag ska sjukskriva mig helt ett tag igen. Trist.
Sen åkte jag aldrig till Piteå, vilket ju var tur. Istället kommer min bror att hälsa på mig nån gång under februari, det blir super.
Idag ringde transplantationskoordinator S och sa att de anhöriga till min donator tagit emot mitt kort. Åh vad glad jag blev över det.
Det var allt för denna gång!