Avskedsfest, inringd och hem igen

Så hände det. Jag var i stan i tisdags, hade dagen innan äntligen fått prata med en läkare och blivit sjukskriven 25%. Så jag jobbade inte på tisdagen och hade varit till ögonläkaren för att kolla ett födelsemärke jag har i vänster öga. Det ska kollas vart tredje år, men allt såg bra ut. Så jag satt vid halvsex-tiden och tog en latte nära Vasaparken och läste DN. Messade lite med min kusin som jag precis fått en nästan oanvänd I Phone av och som jag fixat till. Eller mobilstället hade gjort det. Jag var så glad över den och över att jag skulle kunna lyssna på musik på sjukhuset.
  Så ringer det från Dolt nummer. Det ringer aldrig från Dolt nummer så sent om jag inte har en bokad telefontid som har blivit försenad. Och det hade jag inte och väntade inte något sånt samtal heller. Förutom Samtalet. Hallå, sa jag försiktigt. Ja, hej det här transplantationskoordinatorn och ett namn jag totalt missade. Ja, jag tror jag förstår vad du ska säga nu, sa jag. Ja, vi tror att vi har en lever till dig. Hen var lugn och frågade var jag var, när jag berättade det och vad jag gjorde oroade han sig lite för att jag inte skulle kunna dricka upp min latte nu. Frågade hur jag kände mig och att allt var ok. Jag hann åka hem till Täby kom vi överens om och skulle själv beställa en taxi därifrån. Han frågade om någon skulle följa med och jag sa att två personer kommer med mig. Jag fick alltså dricka upp min latte (om jag kunde alltså) och även äta något lätt hemma. Jag skulle komma in mellan 20-21. Visst, jag drack upp en del av latten men på 2 sekunder och jag var helt darrig och lite tårar kom men jag var samlad. Jaha, nu är det dags. Och jag tänkte förstås på leveravskedsfesten jag hade haft 2 dagar tidigare hemma hos mig. Jag hade planerat att ta ett avsked av min lever ända sedan utredningen inleddes, om det var så att jag skulle få stå på kö. Jag tänkte på min lever som har kämpat så och som jag ska skiljas från. Jag ville inte göra det utan att ta farväl.

Så med nära vänner och barn drack vi massa supergoda alkoholfria drinkar som min dotter fixade. Alla visste ju om hur jag mår så jag kunde bara ta det lugnt men gick ändå omkring i något förvirrat slow motion då och då och trodde att jag kunde göra nån nytta. Tills någon sa, gå och sätt dig. Vi hade knytis och åt gott men innan dess ritade vi leverteckningar som nu sitter på min skåp i köket, det är allt från en lever med kappsäck och viftande näsduk, till Södermalm i form av en lever, lever med hjärtan och en lever som är ute och partajar med solglasögon och en tallrik med en återanvänd lever. Och flera andra. Sen hade vi ett knepigt leverquizz som alla grunnade på i koncentrerad tystnad. Det var så fint att samla sin vänner för detta avsked och dagen efter kände jag. Nu, nu är jag redo.

Och sen ringer de två dagar efter detta.....innan jag lämnade kaféet ringde jag min följeslagare M. Nu är det dags,de har ringt säger jag. Hon var helt beredd, hon skulle äta lite och sen ta pendeln till Huddinge kom vi överens om. Egentligen hade jag velat ha med henne i taxin men vi kom på att det var svårt att hinna med. Så  ringde jag min son som bor i Stockholm. Jamen, då kör vi. var hans kommentar.  Vi skulle mötas vid huvudentren srax efter 20. Nästa person var min bror P som skulle komma med flyg från Piteå och mina barn i Malmö. Sen visste jag att sms-cirklarna redan var fixade och jag behövde inte meddela någon mer, utan bara ringa någon om jag ville. Som min pappa som jag ringde i taxin.
Sen ringde M. efter ett tag, hennes man hade kollat och det var helt stopp på pendeltågtrafiken söderut, så vi fick planera om. Han skjutsade M. till mig och jag bokade taxin medan jag satt på Roslagsbanan.  . Så där satt jag bland alla som skulle hem från jobbet och jag skulle också hem, men får att packa en väska och sen få en ny lever.

Jag var rätt nervös hemma och uppe i varv samtidig som benen kändes rätt svaga. Packade min tofflor och bilden på mina barn jag bestämt mig för att ta med. Mjukisbyxor och lite underkläder fast visste inte om jag verkligen behövde det. Min dagbok och en bok. Sen lite godis och en kortlek till mina följeslagare.
M. kom och hon vattnade mina blommor, det kändes så lugnt att ha henne där. Jag gav fåglarna mycket mat men lät disken stå. Jag vägrade att diska inför en så viktig sak, det fick inte vara det sista jag gjorde före en av de största händelserna i mitt liv. Det kändes bättre att irra runt och packa meningslösa saker. Ringde A. och var rädd att han satt fast på pendeln men det var ingen fara, han påminde mig att andas, vilket var väldigt bra. Jag hade nog andats knappt ner i halsen den sista timmen.
Taxichauffören pratade i mobil men jag brydde mig inte. Jag ringde pappa och satt mycket tyst och småpratade ibland med M. Vi kom fram halv nio och väntade på A. en kvart. Jag ringde upp till avdelningen och sa att vi var där och skulle komma strax och möttes av en glad och lugn röst från en SSK. Så stod vi längs ett plank utanför sjukhuset i kvällssolen och väntade på A. Det var så skönt när jag såg honom komma gående. Sen hittade vi avdelning K89 efter lite irrande. Blev varmt välkomnade och fick ett rum.
SSk. M bad mig lägga mig på sängen och så satte hon en nål och tog en massa rör med blod medan hon gav mig nyttig information och jag berättad om min leveravskedsfest. Så hände något märkligt. Men ens försvann min darrighet och jag kände ett lugn sprida sig i kroppen. Det var så påtagligt att jag frågade SSK M. om hon givit mig något lugnande. Men det var klart att hon inte gjort hon höll ju på att hämta blod. Jag sa att hon måste vara magisk på något sätt. Det lugnet höll i sig. Kanske var det att jag kände att nu är jag bland proffs, de klarar det här och jag kan bara ge efter. en bra sak SSk M sa var att jag inte ska ha så mycket förutfattade meningar om ur det skulle bli efteråt. Det är väldigt olika ur man mår och vad man orkar.

Sen fick jag gå ned till lungröntgen som hade en tid ledig. Det gick snabbt. Följeslagarna agerade under tiden som vi var där sambandscentral och satt med telefoner och dator och meddelade vad som hände och meddelade mig hur det gick med olika resor och vad personer hälsade. Jag tittade på nyheterna, måste ju hålla på mina rutiner....
Sen togs EKG och en underläkare kom och ställde en massa frågor om vikt, nuvarande hälsotillstånd mm. Hen klämde på magen och alla lymfkörtlar och lyssnade på hjärta och lungor. Hen informerade om vad som skulle hända vilket även SSK M. hade gjort

Redan från början fick vi veta att operationen skulle ske på morgonen och lite senare ringde transplantationskoordinatorn, samma om förut, och berättade att det nu var bestämt att den skulle ske vi 17 först. Klockan var då ca 22 så vi bestämde att följeslagarna skulle bege sig hem med nästa tåg (som nu skulle gå) och komma tillbaka nästa dag ett par timmar innan. Efter de hade åkt kom en av läkarna och kollade det som underläkaren hade gått igenom och var nöjd med det. Hen ritade också ett tjockt svart streck på magen där operationsärret skulle gå. Jag skulle inte behöva duscha förrän nästa dag och kunde också äta nu och även frukost. Så jag satt ensam och åt i deras kök och började bli beredd på att gå och lägga mig. Hade bett om en sömntablett, främst därför att jag missat att ta mina Sifrol mot restless legs. Och det kändes också skönt att veta att jag skulle kunna somna. Men nej då, benen kom igång och var så besvärliga att sömnatabletten inte hjälpte, efter 2 timmar ringde jag och bad om en yoghurt och frågad om jag kunde ta Madopark vilket är en annan sorts medicin mot tillfälliga besvär som är bra om jag går på bio t ex. Det hjälper snabbt med det håller bara i sig ett par timmar. Så det kunde jag ta, en hjälpte inte och jag tog en till och sen somnade jag vid 2-tiden. Vaknade klarvaken vid 5. Fortfarande märkligt lugn. Lyssnade på radio och satte sen på morronteven. Vid 7 kom en SSK eller USSK, det var ju rätt många olika personer men alla hade full koll och var mycket bra. Jag fick gå ut i köket och äta frukost. Där blev man serverad som på ett hotell eller vandrarhem. Patienterna fick inte röra något i köket utan vi beställd av en i personalen och det fanns mycket olika att välja på. Så jag åt fil och cornflakes, juice, en macka och kaffe med varm mjölk. God aptit! Sen var det fasta och dropp som gällde. Jag fick också cortison som dropp.
Nånstans här la min mobil av. Den blev helt vitgrå i dsiplayen, flyttade tillbaka tiden 2 timmar och meddelade att den inte hade någon täckning. Batteriet låg också väldigt lågt. Jag satte laddaren men då fick jag veta att det inte längre var en Sony Ericsson. Snacka om identitetskris. Jag tyckte inte det gjorde så mycket, alla som behövde det hade numret till avdelningen och nu var jag ju där jag skulle vara och behövd inte vänta på Det Viktiga Samtalet. Trodde jag.....
Tiden gick och jag visste att min pappa skulle komma och hälsa på vid 12. Innan dess skulle en läkare komma. jag flyttade lite mellan säng och fåtöljen med mitt dropp. Sen kom läkaren. Just då satt jag i fåtöljen och läste. Det var en läkare jag inte träffat förut men jag kände igen SSK som var med. De bar sig bara lite ovanligt åt. Läkaren tog en stol och drog fram och satte sig mitt emot mig och SSK gjorde detsamma. Ja, vi har en lite tråkigt nyhet, började läkaren. Och då förstod jag förstås. När de hade börjat skära i levern så visade det sig att din inte skulle bli bra. Det är sånt som händer men det är inte ofta. Transplantationtsteamet hade beslutat att det inte var en bra idé de ville såklart inte ge mig en dålig lever. Det snurrade till förstås. Jag var så inriktad på det som skulle ske, men jag visste ju att sånt här kunde hända. Och det framstod också så tydligt för mig, de pratade om donatorns lever, och det var en alldeles nyss en levande person som hade varit beredd att skänka mig livet.
Jag fick en stund för mig själv medan jag smälte detta, sen kom pappa och det var bra. Vi pratade om det oc h efter ett tag var jag beredd att inse det hela och bad om en telefon för att ringa de viktiga personerna. Som sen fick skicka ut nya meddelanden till sina cirklar. Ja, det var många som fick vara med i berg- och dalbanan. Nu var det ju problem med mobilen för nu var jag ju i kö igen och de behövde få tag i mig. då halar min käre far upp sin avstängda mobil som han hade stoppat ned i fickan om den skulle behövas. Javisst kunde jag låna den tills jag får ett nytt simkort och sätt igång min I phone.
Sen dröjde det länge innan någon SSK kom för att ta bort dropp och nål Tills sist ringde jag på någon och då kom hen och frågade om jag träffat läkaren. Ja, jag vet hur det ligger till sa jag. De hade missat att säga det så hen visste inget. . Sen packade jag ihop och pappa bjöd mig på lunch. Därefter sammanstrålade vi hos honom med alla min barn, eftersom de två Malmöborna hade hunnit komma. Min bror lyckades avboka flyget i tid för att få pengarna tillbaka. Så vi tänkte att nästa gång ska de inte komma så snabbt utan vänta tills jag börjat opereras när vi utvärderade denna generalrepetition:).Allt annat hade dock funkat jättebra. Så gissade vi på nya datum, det första är den 15 juni....

Idag tillbringade jag eftermiddagen på tomten hos en god vän med hund och kloka ungdomar, vilket var precis vad jag behövde. Jag är fortfarande rätt trött, extra trött av allt som hänt samtidigt som jag har nån skum energi. Få se hur det blir att komma till jobbet i morgon.
 till er alla. Vi klarade detta med sitt antiklimax, nästa gång blir det säkert helt annorlunda.