3 månader i kö

Idag har exakt 3 månader gått sen jag ställdes på kö den 23 april, samma dag som beslutskonferensen. Det betyder att jag med början idag är inne i normaltiden för när jag kan få en ny lever. Den vanligaste kötiden är 3-6 månader. Jag ska försöka skriva en gång i veckan från och med nu även om inget särskilt händer eftersom det börjar dra ihop sig.
Status: känner mig utmattad av att vänta. Det tar mycket psykiskt, mer ju längre tid som går. Jag minns i början då jag inte ville bli inringd för snabbt eftersom jag inte kände mig redo. Det vore på sätt och vis skönt att hitta tillbaka till den känslan.....
Men så är det inte, ända sen jag blev inringd för nu ca en och en halv månad sedan (efter lika lång tid i kö) så är en del av mig där och resten av mig vill tillbaka dit även fast jag är rädd för det som väntar. Men jag samtidigt förväntansfull. Jag kan inte säga att det liknar något jag varit med om, lite av att vänta på en förlossning, lite att vänta på ett samtal från någon du är förälskad i men som du är helt i händerna på.

Eftersom jag bor ensam så blir det också mycket tid över till att tänka och jag går runt i nån sorts otålighet i min stora trötthet. En trött rastlöshet. Men jag har fina vänner som hittar på saker med mig, vi har fikat, åkt båt och varit på konstutställningar eller bara hängt i min vän M.s växthus. Sen tittar jag på TV-serier. Kan varmt rekommendera Orange is the new black och Orphan black! Och till min stora glädje hittade jag den bästa terapin av alla i form av 112 avsnitt av Hospitalet på TV4 play där jag nu har startat en prenumeration. Där kan jag vila i min konstiga dragning till det ögonblick jag ligger på operationsbordet och uppleva det igen och igen genom det som händer på Hospitalet. Så nu har jag massor med timmar att fördriva där :).

Annars är det enda som hänt i kontakten med sjukhuset att jag är förkyld och ringde idag för att fråga om jag måste säga till eftersom jag kände mig rätt dålig i natt och i förmiddags (är bättre nu). Jag fick ett glatt Hej, vad vill du Ann-Marie? av SSK A. på leveravdelningen. Det var bra att jag ringde, sa A. men trodde inte det var någon anledning till att inte kunna stå kvar i kön eftersom jag inte hade djup slemmig hosta eller feber, men hon skulle ta upp det på konferensen som ju är varje torsdag. Så fint att vara igenkänd och få ett så varmt mottagande när jag själv tror att jag ringer i onödan.