Så var det dags för kolangit igen

Vaknade långfredag morgon med frossa som tilltog hela tiden. Värkte rätt ordentligt i höger sida och mådde helt enkelt skit. Försökte dricka lite juice och vatten och tog efter mycket tvekan några av mina mediciner. Det gick bra men när jag sen försökte med Cipron (anitbiotikan) fick jag upp den och sen kräktes jag då och då under några timmar, hade diarré och höll på att svimma varje gång jag gick upp. Fick hålla mig i väggarna. Jag ringde min vän M. och sa att jag låser upp dörren och så om jag inte svarar när hon ringer så måste hon ringa ambulansen. Så här efteråt känns det lite väl dramatiskt, men då kändes det inte så.
Sen ringde jag till transplantation och en läkare skulle ringa upp. Första gången kräktes jag och andra gången hon ringde var jag på toa. Sen gick timmarna utan att jag hörde nåt så jag ringde upp igen. Systern skulle påminna läkaren. Ingen ringde. Så bestämde jag mig för att åka in akut, kände att jag måste själv ta ansvar och inte ligga och vänta på en läkare. Jag var så rädd att jag fått en ny blodförgiftning. Frossan försvann och febern steg men stannade vid 38,3. Jag försökte få i mig lite vatten men kräktes upp det. Så jag ringde igen till transplantation och sa att nu åker jag in akut till Huddinge, det tyckte SSK var en bra idé. Det var bara det att en läkare måste bevilja min sjukresa. Så SSK skulle försöka få tag på läkaren igen. Nu var klockan runt 12. Rätt snabbt ringde läkare F. hon föreslog att jag hade maginfluensa. Aldrig, sa jag. Det är kolangit, ingen tvekan. Men man brukar inte kräkas vid kolangit, svarade hon. Konstigt tänkte jag, för jag tror att det är ett typiskt kolangitsymtom. Jag gör det varje gång svarade jag. Även vid mildare anfall än detta. Då skulle hon höra med överläkaren som hade bakjour och återkomma. Vilket hon gjorde rätt snabbt. Du kan välja på två förslag, sa hon. Antingen avvaktar du hemma och kommer in om det blir sämre eller så kommer du in nu och tar prover. Ja valde det första. Jag sa att jag stannar hemma men att jag var orolig för bakterierna. Det kommer du att märka,sa hon. För då kommer du inte att bli bättre.
Jag kände att det hade lugnat sig något sista timmen, jag hade börjat behålla vattnet och värken var nästan borta. Jag var fortfarande lika borta och snurrig när jag steg upp men hade på nåt sätt fått näsan över vattenytan.  Så M kom hem till mig på eftermiddagen och jag kunde ligga i soffan, dit jag till sist släpat mig och be henne om allt jag ville ha. En helt underbar situation för en stackars solokvistare. Jag fick i mig påskmust och skorpor och en alvedon och allt började kännas lite bättre.

Sen sov jag gott i natt på en sömntablett eftersom jag fick rätt besvärlig klåda och mina Restless legs var jobbiga.
Och idag är allt som vanligt. Jag mår bra igen. Städade på förmiddagen och åt påsklunch med pappa. Sen tog jag en promenad när han gick.

Jag vill också berätta om dagen innan jag blev sjuk. Det var en av mina bästa dagar på mycket länge. Jag vill alltid passa på att göra det jag tycker om när jag mår så himla bra. Först träffade jag min vän M. och hennes svärdotter och barnbarn. Vi promenerade längs Karlbergskanalen och förbi Pampas Marina och Huvfudsta Gård. Sen fikade vi och gick tillbaka. Därefter gick jag Drottninggatan fram precis där lastbilen hade kört och tittade på alla blommor och meddelanden och lämnade en vit ros Mycket folk ute. Det är så hemskt och vackert samtidigt. Det kändes som en manifestation bara att gå dit. På kvällen lyssnade jag till Mattesupassionen i Engelbrektskyrkan. Helt fantastiskt. Jag var både sorgsen och  lycklig när jag åkte hem.

Få se nu vad som blir av detta. Ska ta redan inplanerade prover på tisdag och läkarbesök på torsdag, Skriver mer sen.

Önskar er all en fin fortsatt påskhelg!
Tänker speciellt på vänner och okända som väntar på sin nya lever eller ett annat organ och på er som liksom jag kämpar med  komplikationer. Vem har sagt att det skulle vara enkelt?
Håll ut kära ni och som Kristina Lugn säger: Livet är ett sorgearbete.