I söndags kväll fick jag ordentlig frossa och febern gick sedan upp till över 39. Kände mig verkligen under isen och ringde transplantation. Den läkare S som var jour har jag träffat många gånger och han är mycket bra. Han sa att jag måste åka in akut och ordnade med en ambulans som hämtade mig. Den kom efter någon timme. Innan de kom ringde de upp mig igen från SOS alarm för att höra hur jag mådde. Den som ringde sa att det var mycket att göra för ambulanserna men tyckte ändå att jag inte skulle behöva vänta mer eftersom jag är en sk riskpatient. Efter ca 30 minuter kom de äntligen. Ambulanspersonalen tog lite prover, (tempade 39,5 pulsen var uppe i 126 men blodtrycket var normalt) och jag plockade ihop det sista. Hade tagit lite i taget medan jag väntade. Mediciner, tofflor, något att läsa, mobilladdare och lite annat.
Så skönt att bara lägga sig på bristen och bli transporterad istället för att ta en sjukresa med taxi som jag brukar göra när jag inte mår fullt så dåligt som jag gjorde nu. Sen körde de mig till akuten på Huddinge.
Där var det smått kaotiskt och mycket folk låg i korridorerna. Jag fick en plats lite avskilt som tur var i korridoren. Jag får en fruktansvärd nack- och huvudvärk när jag får så hög feber och det var så ljust och så mycket ljud där jag låg så det var verkligen en plåga. Jag kan ta alvedon men inte mer än 500 mg var sjätte timme och det tar inte mycket på värken.
Efter ett tag kom en SSK och tog prover och odlingar. Jag sa att jag brukade få ett eget rum när jag var på akuten då jag är extra känslig mot infektioner, men det fanns inga lediga förstod jag. Jag berättade att jag hade VRE resistenta tarmbakterier, men jag fick inget rum ändå. Vet inte hur rutinerna med det är på akuten så jag frågade vad jag skulle göra om behövde gå på toaletten, då skulle jag säga till någon i personalen.
Jag var ju lite omtöcknad så jag vet inte om SSK var utan handskar när hon tog proverna. Vad jag vet är att när hon var klar så torkade hon bort lite blod från huden nära infarten och då hade hon inga handskar, samtidigt kom en anhörig och ville att hon skulle prata med hans dotter i telefon på engelska. Utan att göra händerna rena tog hon direkt i hans mobil och pratade med dottern. Som tur var skulle hon inte göra något mer med mig sen. Det kändes rätt svajigt med hygienen.
Jag frågade SSK om jag skulle vidare till leveravdelningen sen när de fått svar på proverna, men det var inte så det skulle gå till utan jag skulle utredas på akuten men de hade kontakt med jourläkaren på lever.
Efter ett par timmar fick jag ett eget rum. De körde in en toastol dit så det var ju bra. Men jag la märke till att den som hämtade och körde ut stolen inte heller använde handskar. Läkare skulle komma om fem timmar ca räknat från när jag kom in. Jag låg där och försökte andas mig igenom smärtan och det var ändå lite bättre för rummet var stängt och lamporna släckta. Jag hade kommit in vid elvatiden och vid halvfem tror jag kom den första läkaren. Proverna visade ingen höjning av CRP vilket ju släpar efter men det var inte läge att ge antibiotikadropp. Jag fick mer vanligt dropp i alla fall, hade fått en omgång när jag kom in men fick nu lite mer vilket ju var bra. Han ville att de skulle ta en DT (datormortografi eller skiktröntgen) över buken eftersom de inte visste var den höga febern kom ifrån. Den hade dock börjat sjunka, en syrra hade tagit tempen någon gång under natten och den visade först 36,9. Omöjligt, sa jag. så hon tog om den, 37,6. Hon blev nöjd och jag orkade inte protestera. Sen tog jag med mig egen muntemp som visade 38,7. Det var mer som jag kände mig och lät mer rimligt. De hade en temp som man stryker över pannan med, den är visst väldigt känslig förklarade en annan syrra för mig. Den visar exakt men bara om man hittar exakt punkt. Hur som, så hade febern ändå börjat sjunka. Och läkaren skulle ordinera morfin för min huvudvärk. En timme gick och inget hände så jag ringde på klockan och förklarade detta med morfinet. Läkaren hade lagt in det i datorn så nu kunde jag få lite lindring. Så kom jag in i någon sorts dvala och smärtan började ge med sig. Men jag sov inte mycket, slumrade till lite då och då och fram tills dess hade jag omöjligt kunna sova. Bara ligga där och låta tiden gå.
Sen kom morgonpersonalen och nu var hygienen mycket bättre, Förkläde och handskar så fort de skulle göra något. Fler prover skulle tas t ex. Det blev tal om att jag skulle läggas ut i korridoren igen efterom de behövde rummet till sjuka som behövde kopplas upp och övervakas. Men först var det dags för skiktröntgen. När det var klart så blev jag placerad i en liten nisch med sängplatser med skärmar emellan. Sen fick jag förklarat att de inte kunnat flytta mig från akuten därför att det inte fanns platser på lever men att det letade på andra ställen. Vid ett-tiden kunde jag få i mig att par smörgåsar och en kopp te. Så det började bli bättre. Hade haft rätt ont i leversidan till och från under natten och kräkts en gång. Det var ett gott tecken att jag kunde äta något. Sen tänkte jag att jag kanske skulle fråga om jag kunde åka hem om någon av mina vänner K eller M kunde sova hos mig. Det kändes som jag skulle klara det och jag var så trött på att ligga på akuten. Men då frågade den medkännande läkare som nu jobbade om jag verkligen tyckte att jag kunde åka hem eller om det var hela situationen som jag var i som jag vill lämna. Det verkade som de skulle ha en plats på transplantation K89 så jag bestämde mig för att vänta lite till. Och vips kom en transportör och hämtade mig. Först körde han till fel avdelning. Nej stopp, sa jag, det var inte hit jag skulle. Men det var dit han hade fått order att köra. Jag kände att jag inte skulle orka vara på en ny avdelning. Men som tur var hade han fått fel adress, vi skulle mycket riktigt till K89.
Där blev jag så väl emottagen, som en i personalen sa, det är klart att du vill vara här bland din kompisar. Och jag blev genast isolerad pga VRE, dvs jag fick inte lämna rummet och gå runt på avdelningen, bara i korridoren utanför. Vilken skillnad på akuten, men det är klart att där ligger man inte inne. Det blev ju så till sist att jag kunde gå på vilken toalett som helst där, men jag höll mig till en i alla fall.
Det första jag gjorde var att duscha och få rena kläder. Det var ljuvligt. Sen fick jag i mig lite soppa och jag var så otroligt trött efter en natt utan sömn. Febern var i stort sett borta. CRP hade stigit till 107 så jag fick sova där och antingen åka hem eller flyttas till lever på B74, där jag egentligen hör hemma nu morgonen därpå. Jag sov verkligen djupt med hjälp av ATarax och sömntablett, eftersom klådan var rätt besvärlig. Och dagen efter var CRP 90 så det var helt ok att jag åkte hem.
Så nu är jag hemma och mår bättre men ändå just nu sämre än innan jag åkte in. Feber några timmar varje dygn som går upp till 38. Börjar känna mig rätt slut. Har haft vänner på besök vilket varit jättebra, jag orkar knappt göra något. Lyckades ändå tvätta igår på darriga ben, kände mig riktigt stolt:).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar