Min lever och jag firar tre år tillsammans

Några dagar efter transplantationen

Så har det gått tre år som vi har kämpat tillsamamns, min lånade lever, min kropp och jag. Det har ju gått sådär men dagen betyder mycket. Många minnen och stor tacksamhet mot min donator och hans familj, den fantastiska sjukvården i vårt land och vänner och släkt som funnits med och tröstat och uppmuntrat.  Och stått kvar. Jag tänker på dessa tre år som ju varit rätt jobbiga och  på de saker jag längtar efter och drömmer om:
dansa!
långpromenader i fjällen
cykelsemester
att kunna äta vad jag vill
orka bära mina barnbarn
ja, att orka leva som jag önskar helt enkelt

Samtidigt har jag upptäckt viktiga saker. Som Self-compassion. Det är en metod till att känna medkänsla med sig själv och andra. Genom meditation och andningstekniker och att kunna förstå hur jag ska finna lugn och ro i mig själv. Att bli omtänksam och vänlig och att orka vara kvar med kroppen när den har det svårt.
Att det går att känna lycka trots att livet inte är riktigt som jag vill att det ska vara. Inte himlastormande lycka men en stilla glädje över att må bra en dag, att sitta på en bänk och se på havet, att se bra tv-serier, att träffa vänner och familj. Ibland är jag för dålig för att uppskatta dessa saker men ibland finns orken där och livet släpper in mig en stund. Nu får vi se hur nästa steg ser ut och vad som händer under utredningen. Men om jag får är jag klart beredd att försöka med en ny lever en gång till.