Så har det gått två år med min fantastiska lever. Har tänt ljus för min donator, en ung kvinna som dog i 30-årsåldern och som räddade mitt liv. En del av henne lever kvar i mig och jag undrar ibland vem hon var. Det var ju inte bara hennes lever som räddade mig, det var också de fantastiska kirurgerna Calle och Rafal och all personal. Och min egen starka kropp. Det fanns en ST läkare som hette Darko om jag minns rätt. Kan ha varit ett annat namn. Men han var den som tog emot mig när vi kom in för transplantation på kvällen innan. Jag har sällan mött en mer närvarande läkare. Han satte sig på en stol vid min säng på kvällen, jag fick bara ligga där eftersom jag var nyduschad, tittade mig i ögonen och sa att detta kommer att bli bra. Jag hade mött honom flera gånger innan, bland annat när jag hade en sepsis och var jättesjuk och han var uppenbart orolig och tog dit IVA-personal. Som tur var var jag inte i så dåligt skick att jag behövde flyttas dit. Jag undrar var han har hamnat nu.
Jag tänker ibland bakåt och någon gång kan jag känna att jag fortfarande inte är i kapp mig själv riktigt. När jag får minnesbilder från olika sjukhusvistelser grips jag av en egendomlig längtan, nästan som om jag vill tillbaka dit. Vilket jag verkligen inte förstår. Jag tänker att det skulle ha varit fint att få någon vecka på rehab, som man kan få om blivit behandlad för cancer. Att få bara ägna sig åt det jag gått igenom tillsammans med andra i samma situation. Nu pratar jag aldrig om det. Vem vill höra om sjukhusminnen?
Som häromdagen då jag mindes hur jag kräktes upp min sond, och vad hemskt det var. Men det startar jag inte en konverstion om på jobbet (om jag nu hade varit på jobber förstås). Jag känner som ett limbo som ligger där och som jag inte vet vad jag ska göra med. Och så skäms jag över att jag känner så, att jag borde var hur lycklig som helst över att jag är så frisk och inta hänga upp mig på det som hänt. Men så enkelt fungerar det inte. Jag är verkligen tacksam och ofta glad men också stressad och tycker inte det är så lätt att veta hur jag ska leva mitt liv på bästa sätt. Det är som att jag har bråttom, för jag vet inte hur länge det varar. Och så är det ju för oss alla. Men jag vill inte att livet bara ska vara yta. Det är viktigt vad som händer inuti och att se vad som händer på djupet. Och det inre går inte alltid ihop med det yttre. Fast allt är så bra nu så kanske mina känslor inte riktigt hängt med. Det är som en del av mig är kvar där på sjukhuset.
Idag skulle jag firat min andra födelsedag med barn och barnbarn i Pildammsparken, men den ena familjen kunde inte och den andra glömde bort det.....så nu försöker jag få till ett digitalt litet firande med mina bröder och svägerskor och K och M. Få se hur det går. Idag är hur som helst en fin dag.
 |
| Dagen efter operationen 7 mars 2019. |
Tack livet. 💕
PS: Återkommer med en rapport om senaste nytt, tog 3-månadersproverna i går, så jag avvaktar tills jag får svar från dem. Hoppas också på en covid vaccinering om ett par veckor.
