Den 22 april hade jag ett telefonmöte med min nya läkare. Han var trevlig och verkade ha full koll på levertransplanterade. Han samarbetade med Sahlgrenska som gör levertransplantationerna i södra Sverige. Men kände inte till Huddinge så mycket, eller hade inte så mycket kontakt med dem. Enligt hur de gör på Sahlgrenska tyckte han att jag låg rätt högt vad gäller tacrolimusvärdet, dvs Adportdosen. Jag låg på runt 9 just det här provet men efter ett år tyckte han att man kunde ha riktvärdet lite lägre, vet inte om han sa runt 6. Eftersom mina värden har gått rätt mycket upp och ner så väntar han med att ev sänka dosen tills nästa gång jag tar prover. Det blir dock i början på juni då jag ska ta dem varannan månad nu. Så allt är som vanligt egentligen, samma mediciner och jag mår bra och tränar så mycket jag kan. Dvs intervallträning, med snabb och långsam gång (springer lite t om) omväxlat med promenader och cykelturer. Ibland blir det lite för mycket. Då får jag huvudvärk och lite ont i halsen och värk i kroppen. Men efter en vilodag så är jag på igen. Gör lite styrketräning hemma. Det är roligt men annars tycker jag denna isolering är väldigt jobbig.
Det är ju nu fastslaget att organtransplanterade är en riskgrupp och jag har noga följt instruktionerna och bara träffat mina barn och barnbarn ute, handlar inte och åker inte kommunalt mm. Det har gått bra till ungefär för en vecka sen. Då jag började känna mig omväxlande stressad, arg, rastlös och otroligt ledsen. Jag kan inte riktigt förstå varför jag reagerar så starkt. Men efter lite samtal med vänner och barn och syskon så tänker jag att det kanske inte är så konstigt när mitt liv har varit så isolerat och tråkigt i flera år och just nu när jag skulle börja leva så kommer detta. Jag bröt härom dagen mot alla rekommendationer och gick på kafé med min dotter och hennes yngsta barn. Det var helt tomt och vi satt på behörigt avstånd från varandra och det var så roligt! Nu mår jag bättre, dels efter detta och efter att ha planerat en bilresa till Piteå om de lättar på reseinstruktionerna i sommar. Det är bra att se framåt. Har ändå bokat en tid för bedömningssamtal med en psykolog i början av juni. Det är lite märkligt när jag inte riktigt kan se varför jag reagerar så starkt, tycker att jag har det rätt bra som kan jobba hemifrån och ända är nära min familj. Eller delar av familjen. Men så kan det vara, allt som sker i ens inre går inte att förstå.
Nu kommer det snart lättnader för de som är friska och 70+ och då undrar jag om vi som är levertransplanterade hör till denna grupp. Jag har skrivit till min läkare och frågat om det är väldigt oansvarigt att betrakta sig om en pigg 70 åring? Det är nämligen vad jag tänker göra om de inte starkt avråder.
Vad gäller urinvägsinfektionen jag hade i april så visade det sig att bakterierna var resistenta mot Cefadroxil som jag brukar ta. Men den gick ändå över. Fast synd att jag tog en antibiotikakur helt i onödan. Fick inte veta detta förrän kuren var slut. Då min läkare på mag-tarm i Malmö läste om detta i min journal fixade han så jag fick hem provrör och remisser så nästa gång jag får en urinvägsinfektion får han svaren. Det var fint. Hittills har allt fungerat bra i Malmö.
Skriver om någon månad igen om inte något speciellt händer.
Håll ut!
💜🙋
