Några dagar efter utredningen och beslut började jag få feber lite då och då. Inte mycket och det var oftast på förmiddagar och kväller/nätter. Eftermiddagarna kunde jag promenera mm då jag var helt utan feber och kände mig bättre. Tempen gick inte upp till 38 men strax därunder. Jag höll mig rätt bra helgen 22-23 september då min dotter kom med Pelle och hälsade på. Vi höll oss hemma och runt omkring där jag bor. Det var verkligen fint att de kom. Sen blev det långsamt sämre, febern högre och med kortare intervall. Så den 5 oktober fick jag komma till B71 (hepatologen eller Övre Buk som det heter nuförtiden) CRP låg på 80, inte skyhögt alltså men inte normalt heller. Jag fick bli inlagd på deras avdelning B74, en nyrenoverad avdelning och även ny för mig. Så fick jag mina tre dagar med intravenös antibiotika och kände mig rätt snabbt bättre. I måndags kom jag hem och fortsätter nu med en något starkare antibiotika två dagar i veckan. Innan de tog in mig fick jag förresten prova att byta till Bactrim men den hjälpte inte, däremot verkade mitt illamående öka rätt ordentligt, så jag kunde inte äta så mycket.
Nu tar jag amoxicillin kombinerat med något som ska förhindra resistens. Hoppas det håller under bakterierna. Jag var aldrig så dålig att jag behövde pausas från kön men som läkarna säger, det är bra om jag inte hamnar där. Jag kan äta igen och har ingen feber så det lunkar på som vanligt. Jobbar inte ännu, få se om jag orkar längre fram i höst, men har svårt att tro det.
Det känns rätt lugnt att stå i kön, jag tror ju knappast att något sker förrän framåt våren. En dag fick jag dock ett samtal som såg ut att komma från en läkare eller liknande med okänt ID. Det var en lördagkväll och när jag tog mobilen får att svara hann jag tänka att det kan inte vara något annat än en ny lever. Vilken läkare ringer annars en lördagkväll? Jag kände hur hela kroppen kom i alarm, och hjärtat slog och jag var helt säker på att någon skulle säga att de hade en lever till mig. "Hej, det här är Britta från Radiotjänst i Kiruna" var istället det jag möttes av. Jag lovar att jag hade klappat till den stackars Britta om hon varit här. "Just det här numret kommer någon att ringa på när jag ska få ett nytt organ och nej, jag har fortfarande ingen TV" skrek jag nästa. Britta bad om ursäkt, nästan i alla fall. Det var ju inte hennes fel. Men jag hatar numera Radiotjänst.
För övrigt har jag fått min årliga Aclastinfusion mot benskörhet och igår var jag hos SSK på B71 och fick järndropp och en spruta mot Hepatit B. Jag har tydligen inget skydd mot det fast jag vaccinerades för tre år sedan.
Gastroskopin ska ske den 25 oktober och koloskopin den 31 oktober. Det blir lite speceillt med undersökningar nu när jag har VRE, en resistent tarmbakterie, tror jag har skrivit om det, men om inte så upptäcktes den vid utredningen. Ingen fara för mig men de vill inte att den sprids på sjukhusen, det är så jag fått den. Jag måste alltid har enkelrum om jag är inlagd och får inte dela toalett med andra patienter. Vissa undersökningar måste jag göra sist på dagen så ingen patient kommer efter mig utan att de hinner göra specialstädning.
På fredag har jag väntat en månad i kön.
Tills nästa gång ta hand om er.
💕
