Min semester har varit väldigt fin. Jag har badat och umgåtts med delar av min familj som bor i Skåne. Jag fick också träffa mitt barnbarn i flera dagar. Det var motvilligt jag åkte hem till Stockholm igen. Jag har i stort sett mått bra de senaste veckorna. Fick en attack en natt den 12 augusti med feber och kräkningar. Det var dock bra på morgonen och jag tyckte det verkade överdrivet att börja med Ciprofloxacin (antibiotika) igen. Ringde till transplantationsmottagningen och pratade med SSK M. Hon höll med mig men sa att jag kunde börja om symptomen kom tillbaka.
Jag hade lämnat prover i Båstad den 4 augusti, även urinprov och en läkare ringde enligt plan den 10 augusti. Allt såg bra ut, CRP var 15. Leverproverna var oförändrade. Jag fick veta att ny ERCP är planerad den 2 september och ettårskontroll den 20 september.
Jag kom hem lördag den 13 augusti. Det var fint att träffa mina två undulater igen och vara på min balkong. Jag gick och badade på eftermiddagen, det var kallt i vattnet 17 grader. Så jag simmade inte så mycket. Jag kände mig pigg och på söndagen åkte jag och hälsade på min vän M. Måndag morgon hade jag huvudvärk och kände mig ruggig, som att jag började bli förkyld. Bestämde mig ändå för att gå till jobbet. Efter en timme mådde jag mycket sämre och åkte hem. Det var skönt att sjunka ner i soffan hemma och ligga och se på TV-serier. Började dock må illa och hade superont i huvudet och nacken. Fick också feber, runt 38. Ringde 1177 som sa att man inte kunde utesluta hjärnhinneinflammation även om det inte riktigt lät så. Deras tips var att jag först skulle åka till närakuten i Täby. Ringde och pratade med min vän M, då kände jag mig så dålig att jag grät. Hon tyckte absolut att jag skulle ringa transplantation och höra vad det tyckte. Och det gjorde jag. Jourläkaren ville att jag istället skulle åka till akuten på Huddinge, så jag fick en sjukresa dit. De hade fullt, annars hade jag nog fått komma till transplantation. När jag hade beställt den och mödosamt försökt komma på vad jag behövde ta med mig och packat det kom jag på Matkassen.
Jag tyckte att jag kommit på en så bra idé. Jag har ju inte så bra aptit och det är svårt att komma på mat och handla och laga den. Så nu skulle jag för första gången få en matkasse hemlevererad. Den skulle komma mellan 17-19. Jag hade bokat taxin till halvsex men fick avboka den en kvart innan. Sen följde en rad samtal för att boka av matkassen och flera till för att återuppta taxibokningen. Min resa låg kvar fast den var avbokad. Nå det löste sig och det kom en bil vid sex. Då var jag helt slut och det var jobbigt bara att sitta i taxin. Hade tagit med en kräkpåse för säkerhets skull så där satt jag med påsen i handen och ville att vi skulle komma fram snabbt.
På akuten, där jag aldrig hade varit, fick jag snabbt komma in på medicinska avdelningen och efter ca en halvtimme fick jag en säng inne i ett undersökningsrum. Först då kräktes jag och det gjorde jag sen nästan hela natten, bara slem och galla. Febern hade stigit till runt 39. De tog prover och sen rullade jag till ett litet bås för bevakning. Jag minns inte så mycket för jag var nog rätt medtagen. En sköterska sa till mig nån gång under kvällen att jag ringde mycket på klockan, fast hon log vänligt så det var inget klagomål. Jag tror jag bad om smärtstillande några gånger och fick till sist morfin. Det var huvudvärken som var så hemsk. Sen fick jag Domperidon mot illamående. Det är visst den enda tablett mot illamående som inte ger en förvärring av Restless Legs som biverkan. Har inte provat den förut, jag kräktes inte upp den och efter ett tag gav illamåendet med sig. Så skönt. En sköterska hade kämpat för att få tag på den. Nån gång mitt i natten kom jag på att jag borde ta mina egna mediciner som jag plockat med mig. Inte lätt att hålla kolla på allt....
Febern steg upp till 39,7. Jag fick dropp under hela tiden. Först hade jag frusit mycket och brottades med tre filtar, min tröja och ett lakan på den hala sängen. Akutsängar är inte så sköna och allt glider på galonen.
En läkare kom och sa att de skulle lägga in mig, att jag hade en kraftig infektion. Senare kom också Läkare A. från transplantation. Det kändes bra att se ett känt ansikte. Det var fullt på transplantation. Vid två kom plötsligt en person och transporterade mig till MAVA. Medicinsk akutavdelning, M81. Där blev jag väl mottagen av en lugn och vänlig SSK. Han fixade alla prover i korridoren, febern var i stort sett borta. Jag hade fått två alvedon på akuten. Sen kom jag in på ett rum och en jätteskön säng. Fick antibiotikadropp och lyckades nog sova lite. Febern kom tillbaka tidigt på morgonen och kräktes lite. Men sen gav det med sig.
Tisdagen tillbringade jag på MAVA och en natt till. De hade tagit flera odlingar men än så länge inga resultat. På ronden på tisdagen var läkare M. från transplantation med samt en infektionsläkare och överläkare på MAVA. CRP låg på 100, annars var leverproverna inte högre än vanligt. De visste inte vad det kunde vara. Jag hade fortfarande rätt jobbig huvud- och nackvärk. Men jag var inte alls stel i nacken, så de uteslöt hjärnhinneinflammation precis som de hade gjort på akuten. De tog dock nya odlingar på TBE och borrelia.
På eftermiddagen kom min vän M som varit min tröst under akutnatten. Vi höll kontakt via sms när jag var som sämst, mina var rätt konstiga men hon hade lyckats förstå dem:). Jag var mycket bättre så vi gick tillsammans ner och fikade, jag nöjde mig med en cola. Åt inte mer än ett par mackor den dagen. På mitt rum låg två rätt sjuka personer och sen kom en senil dam in tisdag natt. Det var lite sorgligt men gjorde ändå att det hände saker hela tiden på rummet så det blev inte tråkigt. Och på tisdagkvällen satt jag med ett par andra patienter och såg matchen mellan Sverige och Brasilien. Det var roligt! Onsdag förmiddag trodde jag att jag skuller få åka hem men kvart i elva frågade en sköterska om jag visste att de skulle hämta mig till transplantation kl elva. Nej, det visste jag ju inte men så blev det.
Det var bra att få ett eget rum och träffa all underbar personal igen. De var inte på K89 utan på M74, de hade krympt under sommaren och delade avdelning med stamcellstransplantation, där de lånade en korridor. Jag blev dock kvar ända till fredagen. Mådde ok, men var rätt matt och svag hela tiden. De ville vänta och se om odlingarna gav något innan jag åkte hem och fortsätta med antibiotikan. Det var intravenöst, inte som dropp kom jag på nu. Tre gånger per dygn. Odlingarna gav inget men de lutar åt att det var en cholangit denna gång också. Allt stämmer ju fast det blev värre än vanligt och att jag hade sån förskräcklig huvudvärk. Sen har jag ju inte ont i magen alls. Men det kanske beror på de avklippta nerverna från transplantationen som inte hittat varandra ännu. Så nu är jag hemma med stränga order att ta tempen varje dag och ringa om jag skulle få feber. Då plockar de in mig igen, som överläkare G. uttryckte det. Jag fick besök varje dag, min kära pappa kom på onsdagen och samma dag stötte jag ihop med en väldigt god vän M. i Pressbyrån. Hennes jobb hade precis flyttat dit så vi sågs två dagar i rad. Det betyder så mycket att få besök och kunna skratta och prata om ditten och datten, även om jag låg inne så få dagar.
Nu tar jag Ciprofloxacin i 14 dagar, fram till ERCPn. Nu mår jag riktigt bra och har promenerat och har även hyfsad aptit.
Och matkassen, den blev levererad ändå och stod utanför min dörr med gammal mat. Som tur var hade det inte börjat lukta i porten. Där stod även två kartonger med näringsdrycker som min dietist beställt. Stackars min grannar.
Det är så skönt att vara hemma igen och hoppas nu att jag håller mig på benen fram till ERCP!
